Selling argumenterar för att antiziganismen inte har förståtts som en riktig rasism med grund i kolonialismen och därför ignorerats av andra antirasister. Genom tillbakablickar på rasismen mot romer i den svenska historien visar Selling att kampen mot antiziganismen delvis har präglats av att romer sällan själva har betraktat sig som ett ”revolutionärt subjekt” och därför behövt söka allianser med makten, vilka visat sig vara instabila. Selling visar också hur statsmakten säkrat upp sig med ett system av referensgrupper, som premierar ja-sägare, men stänger ute den växande skaran av unga kvalificerade romska antiziganismkritiker Samtidigt har romers kamp vunnit framgångar, och författaren beskriver exempel på viktiga romska representanter, från Rosa Taikon och Hans Caldaras till Soraya Post, och de olika momentum som kommit genom att antiziganismen i Sverige har blottlagts. I uppsatsen analyseras också hur oförutsägbara massmediala händelser kan komma att undergräva eller underblåsa latent och manifest antiziganism. I dag, menar författaren, finns det öppningar för att återupptäcka antiziganismens konsekvenser genom nya allianser.

At the European level, the Swedish example has frequently been cited in discussions around truth and reconciliation processes (TRPs) concerning Roma and policies against antigypsyism. Based on desk research and interviews with key Romani and non-Romani actors, this report puts the Swedish Commission against Antiziganism (the Commission) into context and analyses its impacts and limitations. Its background was the major state inquiry, Roma Rights (SOU, 2010, No 55), which urged a combination of measures to achieve equality for the national minority of Roma:

• a truth commission on historical abuses against Roma in Sweden, aiming for proposals for historical justice such as collective material compensation, and immaterial redress such as the state declaring historical responsibility;
• comprehensive measures against all forms of antigypsyism;
• implementation of a 20-year strategy for Roma inclusion;
• establishment of a permanent secretariat for Roma issues, to give Roma actual monitoring power and influence over the inclusion policy.

Contemporary research and evaluations of existing policy initiatives in the field of Romani studies reveal that cultural racism against Roma remains widespread in the Nordics today. An emphasis on ‘cultural difference’ is so endemic that it can make officials and decision makers blind to alternative reasons for exclusion, such as class and structural antigypsyism. Despite some evidence to suggest modest success with the Swedish “bridge builder programme", research and evaluations are often highly critical, suggesting that it may in fact support exclusory practices. This echoes our research and hands-on experience with teaching Romani students and collaborating with Roman civil society in Sweden. Meanwhile, other crucial steps for building trust, such as a permanent Roma agency, go unrealised.

In 2021, the European Commission concluded that the old inclusion paradigm has failed and called on member states to adopt national strategies based on a new framework, which would ensure quality participation. As already mentioned, according to the Swedish government “No revision (…) is deemed necessary”. Considering evaluations, research outputs and critical Romani voices, we argue that there is a need to brush the dust off the report by the Delegation for Roma Issues 2006-2010, and reconsider the recommendations made there.

If Roma are to have real influence over decisions made about Roma, there is a need to move away from the present practice of reference groups. Therefore, we recommend:

Roma should be involved in all stages of decision-making processes, including the preparation phase, instead of only being informed when decisions are made. The Delegation for Roma Issues 2006-2010, the White Paper (2011-2014) as well as the Commission Against Antiziganism (2014-2016) employed a thorough dialectic working-group process involving Roma, which could be used for inspiration.

When reference persons are consulted, they should be selected on the basis of formal competence rather than based on a more-or-less permanent membership in reference-group, work or memberships in organisations. University-educated Roma must be heard and considered.

To consider establishing an Agency for Roma Issues following the model of the Finnish Roma Delegation

Centered on the trajectory of the emancipation of Roma people in Scandinavia, Romani Liberation is a powerful challenge to the stereotype describing Romani as passive and incapable of responsibility and agency. The author also criticizes benevolent but paternalistic attitudes that center on Romani victimhood.

The first part of the book offers a comprehensive overview of the chronological phases of Romani emancipation in Sweden and other countries. Underscoring the significance of Roma activism in this process, Jan Selling profiles sixty Romani activists and protagonists, including numerous original photos. The narrative is followed by an analysis of the concepts of historical justice and of the process of decolonizing Romani Studies. Selling highlights the impact of the historical contexts that have enabled or impeded the success of the struggles against discrimination and for equal rights, emphasizing Romani activism as a precondition for liberation.

The particular Swedish framework is accentuated by a stimulating preface by the international activist Nicoleta Bitu, and afterwords by two prominent Romani advocates, the politician Soraya Post and the singer, author, and elder Hans Caldaras.

Baksidestext: 

»Detta är en bok om romer skriven av mig som gadjo (romanes för icke-rom, pluralformen lyder gadje). […] För mig har det därför varit väsentligt att i stor utsträckning använda romska källor och bedriva forskning i dialog med de romer jag kommit i kontakt med genom mitt arbete som lärare, forskare och akademisk aktivist inom romska studier sedan 2010. Samtidigt är det en bok med bäring utöver det romska, eftersom den behandlar mänskliga problem som frigörelse och social rättvisa i den emancipatoriska forskningens anda. « Så skriver Jan Selling inledningsvis. 

Han berättar historiskt om romer i Sverige och internationellt, också om viktiga personer och händelser. Han skriver om kampen för rättvisa och en ständig strid mot antiziganismen, hur statliga kommissioner tillsatts, hur officiella ursäkter och erkännanden tvingats fram. Här visas hur romska utomparlamentariska aktioner uppstått och verkat, liksom hur avkoloniseringen av romska studier sker och hur romska intellektuella själva äntrar scenen.

Hur ser då denna frigörelses förutsättningar ut i Sverige och i andra länder? Det är en av de frågor som diskuteras här. Den aktuella tiggeridebatten belyses likaså.

I efterordet tar två ledande romska röster själva till orda: Soraya Post och Hans Caldaras. Frigörelsen är en ny typ av bok i Sverige som behandlar romernas situation.

Föreliggande volym är en festskrift för att hylla docenten i pedagogik, Christina Rodell Olgaç för hennes akademiska insatser inom pedagogik och romska studier genom forskning, utbildning och samverkan.

Boken har en särskild aktualitet, då romska studier vid Södertörns högskola är i färd med att utveckla en egen ämnesidentitet, vilket är unikt i Norden. Rodell Olgaç har lagt en viktig grund till denna utveckling, som även hänger intimt samman med den politiska processen att förverkliga den romska nationella minoritetens rättigheter.

De 16 medverkande skribenterna känner inte nödvändigtvis varandra, men har i någon mån alla medverkat i eller inspirerats av Christina Rodell Olgaçs verksamhet. Deras ämnesval har varit fritt. Det innebär att antologin inte har ambitionen att ge uttömmande svar på bestämda frågor. Istället blir effekten att texterna direkt och indirekt belyser varandra. Bidragen är disponerade utifrån de tre teman som antologins redaktörer uppfattat vara centrala för henne: interkulturalitet som teori och praktik, minoritetsrättigheter och romska studier. 

Medverkande skribenter:

Jan Selling (huvudredaktör), Farhad Jahanmahan Anna Lindqvist och Solvor Mjøberg Lauritzen. Medverkande skribenter; María Borgström, Angelina Dimiter-Taikon, Maria Dumitru, Katrin Goldstein-Kyaga, Farhad Jahanmahan, Angéla Kóczé, Pirjo Lahdenperä, Solvor Mjøberg, Anna Lindqvist, Anders J Persson, Andreas Pettersson, René León-Rosales, Jan Selling, Hassan Sharif, Marinka Vårstrand.

In September 2016, the Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR) of the Organisation for Security and Cooperation in Europe (OSCE) organised an international conference on “Confronting Anti-Gypsyism” in Berlin. Several Romani leaders as well as politicians and NGO representatives highlighted Sweden and Norway as promising examples of confronting antigypsyism by using state commissions for past abuses.

This paper will focus on the Swedish example, making clear how it differs from the Norwegian one and critically analysing the circumstances around an apparent Swedish momentum on Roma rights and antigypsyism in the years 2010-2016: How did it emerge? How was it used? What were the consequences of political choices?

As antiziganism (i.e. antigypsyism or anti-Gypsyism) is once again on the rise across Europe it is increasingly important to improve our knowledge of the phenomenon and to place the topic at the top of the political agenda. A key element in striving to achieve this is to establish an awareness of the history of antiziganism and, in particular, the Roma and Sinti Holocaust or Porrajmos, which needs further research and inclusion in all school curricula, in addition to being recognised at the political level. These were some of the main points, voiced by Roma leaders and intellectuals at the 2016 OSCE/ODIHR high-level meeting in Berlin, ‘Confronting Anti-Gypsyism: The Role of Political Leaders in Countering Discrimination, Racism, Hate Crime and Violence against Roma and Sinti Communities.

Contemporary scholarship in the fields of Romani Studies and antigypsyism (i.e., anti-Gypsyism or antiziganism), increasingly recognizes the centrality of location or “standpoint” in the discourse around representation and legitimacy. Deriving from a conceptual understanding of antigypsyism, this paper analyzes Gypsylorism, in the sense of constructions of “the exotic Other within Europe” (Lee, 2000). The trajectory of knowledge production from the early days of ”Gypsyology” to (critical) Romani Studies is analyzed: first, by means of a historiographical analysis of Nordic literature, which establishes the analytical dichotomy between subalternity and Gypsylorism, and second, by a scrutiny of recent academic debates in the field. The paper argues that the emergence of authors from the Romani standpoint in fictional and academic literature has contributed to a change as well as provoked counter-reactions. The paper illuminates debates and trajectories by discussing the failed attempts to make the Gypsy Lore Society (GLS) claim historical responsibility for its Gypsylorism/Orientalism at its Istanbul conference in 2012 and the compromise resolution of GLS in Stockholm in 2016, which avoided an apology and maintained the unresolved antagonism. 

Artikeln skildrar hur en internationell webb-plattform med romska perspektiv inom kultur, politik och historia växer fram: Digital Archive of the Roma, eller kort och gott RomArchive. Projektet har pågått sedan 2015 på initiativ av The European Roma Cultural Foundation Budapest och Der Zentralrat Deutscher Sinti und Roma i Heidelberg och med grundfinansiering från tyska kulturrådet, Kulturstiftung des Bundes. Projektet stöds även av Goethe-institutet.

The Interpol predecessor, the International Criminal Police Commission (ICPC), gradually came under the control of the Nazi Regime. Besides the task of combatting ordinary criminality', it, since 1934, had combatting of the Gypsy plague' on its agenda. The Swedish contacts were handled independently by the head of the Swedish forensic institute (SKA), Harry Soderman, who had good contacts with the ICPC presidents Heydrich and Nebe. This essay discusses, from a Swedish perspective but also with an international comparative view, critical and apologetic discourses on the ICPC Nazification and antiziganism. It focuses on available ICPC files at Riksarkivet and their archival surroundings, which lead to the Sandler Commission's investigation of police collaboration against the Scandinavian sabotage and resistance organization Wollweber. A main conclusion is that the informal network character of the ICPC and its lack of transparency discouraged critical reflections on this Nazification, and, to this day, obstructed a break with antiziganistic police traditions. In contrast to the independent inquiry commissions of Switzerland and Norway, which discuss the context of antiziganism and the ICPC, the selective governmental initiatives in Sweden have until now neglected the topic. The essay also discusses the problematic ICPC source material situation.

Boken är ett unikt bidrag till antiziganismforskningen - det vill saga forskningen om fordomar, negativa stereotyper och rasism riktade mot romer och resande, som den yttrar sig i forskning, lagstiftning och social praktik. Här drar Selling djupare historiska linjer for att visa pa hur antiziganistiska forestallningar som befastades i den orientalistiska forskningslitteraturen fran 1700-talet (Grellmann, men aven de svenska avhandlingarna av Bjorckman och Rabenius) aterproducerades och formade svensk diskurs om "zigenare" och "tattare" langt in pa 1900- talet. Dessa diskurser politiserades och radikaliserades ytterligare genom liering med rasbiologin och rashygienen som var brett politiskt forankrade i det tidiga folkhemmets Sverige. Selling anvander sig aven har av en teknik som ar typisk for hans forskning, genom att valja ut ett antal ganska olika kalltyper och fallstudier som syftar till att fa fram olika diskurspositioner. Ivar Lo-Johanssons forfattarskap, Katarina Taikons medborgarrattsliga inspel och etnologen Karl-Olov Arntsbergs kritik av den mangkulturella toleransen far pa sa vis illustrera olika sidor av diskursen kring "zigenare", antiziganismens olika ansikten och forsok till att etablera romska motdiskurser mot antiziganistiska strukturer. Utover detta anvands tva detaljerade fallstudier: de s.k. "tattarkravallerna" i Jonkoping 1948 och Ludvikafallet i 1956 (en avhysning av romer med rattsligt efterspel dar polisen slutligen falldes for tjanstefel). Genom fallstudierna far Selling syn pa en antiziganistisk social praktik som saknade stod i lagar och forordningar men reproducerades i medier, kommunpolitiken, poliskaren och delar av rattsvasendet. En annan mycket viktig aspekt som Sellings bok tar upp (och satter pa kartan for forsta gang i Sverige) ar den romantiserande och exotifierande filoziganismen som en underart av antiziganism.