Sociala medier spelar en central roll i nyhetsflödet från kriget i Ukraina. Både som källor och som plattformar för distribution och cirkulation av innehåll. I de sociala medieflödena finns viktiga vittnesskildringar från människor som befinner sig i krigets centrum, men också desinformation och konspirationsteorier. I Ukraina har den sociala medieplattformen Telegram blivit den viktigaste källan till information för många människor, trots att den har ryska rötter. 

Den här boken undersöker nyhetsflödet från kriget i Ukraina, men också människors medieanvändning och förtroende för den information de möter genom olika typer av medier. Den är resultatet av ett samarbete mellan svenska och ukrainska forskare som analyserat tusentals artiklar och uppdateringar på sociala medier, gjort intervjuer med medieanvändare i Ukraina, och analyserat svenska folkets nyhetskonsumtion. Allt detta lägger grunden för en analys av ett nytt och framväxande hybridmediesystem, där traditionella, alternativa, och sociala medier konkurrerar om människors uppmärksamhet, men också ger olika bilder av krigets orsaker och konsekvenser. 

In Sweden, the system of press subsidies was expanded in 2019 to give special support for “weakly covered areas.” This new support has had positive effects, but changes in the system also introduced new demands on the content concerning democratic values etc. If state support should be used for saving local journalism, how far can state influence on the content be acceptable for independent local media? The commentary describes the system of support and discusses this crucial question.

Russian journalism has always existed in the tension between political power and a more or less independent intelligentia. This was the case during the old czar regime as well as during different periods of the Soviet Union era. At the end of the Cold War liberalization followed, which offered Russian journalism a kind of freedom it had never known. However, despite an increased indepen-dence, journalism continued to be used as a political tool and what autonomy that had been achieved by journalists as a professional group remained limited. At the same time and despite exposing themselves to great risks there were Russian journalists who maintained their autonomy and continued to challenge the regime. Since Putin came to power, the room of maneuver for independent journalism has gradually diminished. As a result, Russian journalism and independent media institutions develop and carry out their work in exile mimicking a pattern of a 19th century tradition. The regime tries to control various information flows but finds it increasingly difficult to do so with global digital networks and VPN-services that circumvent any blocking.

Journalists form the middle links of global information chains, playing a decisive role in detecting and dismantling or amplifying problematic information. Information sourcing, verification, and transparency are important tools for journalists when they transmit their sense-making of events, i.e., the journalistic truth, to the audiences. This mixed-methods study of the disinformation-prone conflict between Russia and Ukraine investigates how journalists at different positions on the information chain-i.e., on the ground (Ukraine) and at a distance (Sweden)-source, verify, and narrate their journalistic truth to audiences. We found that, even in high-pressure situations created by hot conflicts, sourcing and verification remain mostly individualized practices that are shaped by internalized unwritten, professional rules of an oral newsroom culture. Verification protocols or specialized tools are largely absent. Sources were sometimes hard to detect in the journalistic content; claims about their verification status even harder. There was a fear that being overtly transparent about sources would jeopardize journalists' authority. Especially problematic are the precarious working and living conditions for journalists on the ground. These conditions make them vulnerable sources for journalists abroad.

This article analyses and discusses attitudes and practices concerning verification among Swedish journalists. The research results are based on a survey of more than 800 Swedish journalists about their attitudes towards verification (Journalist 2018) and a design project where a prototype for verification in newsrooms – the Fact Check Assistant (FCA) – was developed and evaluated. The results of the survey show a lack of routines when it comes to verifying content from social media and blogs and considerable uncertainty among journalists about whether this kind of verification is possible.

The development of the prototype initially created reactions of interest and curiosity from the newsroom staff. Gradually, however, the degree of scepticism about its usability increased. A lack of time and a lack of knowledge were two of the obstacles to introducing new verification routines. It is not enough to introduce new digital tools, according to the journalists. Management must also allocate time for training. The paper’s ultimate conclusion is that changing journalists’ and editors’ attitudes towards verification in this digital age appears to be guided by newsroom culture rather than technical solutions.

Krigsrapporteringen från Ukraina utmanar redaktionernas resurser för att kontrollera vad som är sant och falskt. I rapporten Källkritik och krig presenteras en granskning av hur redaktionerna hanterar desinformation och säkerställer trovärdighet i svenska mediers rapportering under krigets sex första veckor. Slutsatsen är att det är ovanligt att redaktionerna verifierar den egna rapporteringen, vilket istället överlåts på utländska nyhetsbyråer och medier. Den övervägande delen av den svenska bevakningen görs på distans.

Rapporten visar också hur Ryssland sedan flera år systematiskt skadar, smädar och styr bilden av Sverige. En direktrapport från Ukraina ger en inblick i hur oklar strategin är för den inhemska bevakningen av kriget.

Institutet för mediestudier vill med den här rapporten fördjupa diskussionen om källkritik och faktagranskning i krigs- och konfliktapportering.

“Patriotic journalism, ” a deviation from objectivity, has become an important paradigm and well-documented phenomenon in the analysis of conflict coverage. However, studies rarely focus on the link between journalists' perceptions and narratives. We investigated how journalists from two countries, one involved in a conflict (Ukraine) and the other observing it from a distance (Sweden) relate to the objectivity norm in sourcing and narrating seven conflictive news cases in Ukraine (2017 to 2018). We found pragmatic commitment to objectivity in both countries, which was not always reflected in the content produced. For Swedish journalists, our results hint toward a value-based ally loyalty, which seems less stable than a tribe-based bond. In Ukraine, official Ukrainian perspectives were undisputedly disseminated; however, we did not find that they were generally positively laden, as one would expect for patriotic journalists. Trust in public institutions might be a deciding factor over the extent of patriotism.

This chapter analyses the local media and local political conditions in the Nordic countries from the perspective of power. The rapid changes in the local media system described in this chapter have led to a redistribution of this power in the local community in different directions. The starting point for our analysis is the four variables defined by Hallin and Mancini (2004) to describe different media systems and to identify change in power and power relations. We find that local media structures are changing, with downsized newspapers and decreasing use of local newspapers while social media is becoming more prominent. Norway and Sweden try to balance decreasing commercial conditions with state support, while there is a strong regional public service in all Nordic countries. Political parallelism in the old sense of political power and control of newspapers has gone. Professional journalists have become only one group among many different producers of local media content, duly losing power over local agendas.

Rosalinda är Mittmedias mest produktiva medarbetare. På ett år skrev hon 41 000 artiklar om lokalsport, resultat för fotbollen, ishockey och innebandy i de lägre divisionerna. För sportreportrarna på de 28 tidningarna inom Mittmedia innebar det att de kunde ägna mer tid åt mer kvalitativ sportjournalistik än pliktrapportering, i alla fall enligt Rosalindas skapare inom företaget United Robots. En liknande textrobot har också gått in i Mittmedias bevakning av fastighetsmarknaden, och skriver 480 artiklar i veckan om fastighetsförsäljningar med automatiskt genererade bilder från Google Streetview – ett innehåll som har dragit in hundratals nya prenumeranter.

Textrobotar som Rosalinda är ett exempel på hur den tekniska utvecklingen påverkar det journalistiska arbetet. Kommer det att behövas journalister i framtiden, eller kommer Rosalindas efterföljare att ta över ännu mer av journalistiken? Vilken roll kommer journalister av kött och blod ha i framtidens medieföretag, hur kan journalistiken ha glädje av den tekniska utvecklingen och skapa en journalistik som engagerar publiken och som ger något mer än publiken får i det dagliga Facebookflödet?

Det är några frågor i detta kapitel om de journalistiska yrkesrollerna nu och i framtiden. Kapitlet utgår från det dagliga journalistiska arbetet och den traditionella yrkesroll som har växt fram med de moderna massmedierna, men diskuterar också hur denna yrkesroll påverkas av nätverkssamhället. Centralt är antagandet att värderingar och yrkesideal inte är något konstant, utan något som förändras i takt med det journalistiska arbetet och i växelverkan med den publik som möter journalistiken. Med andra ord, journalistikens och journalisters yrkesroll påverkas av de dagliga föränderliga arbetsprocesserna som utförs på medieföretagen. Men samtidigt är normer och ideal kring vad en journalists arbetsuppgift ska vara och vad journalistik är, något som är trögrörligt och förändras relativt långsamt. 

This book explores the interplay between government and media drawing on unique evidence from, and in-depth analysis of, four national cases: Finland, Lithuania, Poland and Sweden. Based on the chapters dedicated to each country, five additional chapters address the following cross-national themes: government communication, social media, formality/informality in journalist-source relations, mediatisation of politics, and political communication culture.

The book reveals what really goes on between the political executive and the media in everyday practices within these countries. First, it uncovers a process of mediated political-cultural change within media-political systems. Second, it illustrates the work- ings of prime ministerial power and communication aides at this apex of political power and the media and those who work there. Third, it examines both the struggle within governing institutions to control the flow of information and the tensions between civil servants and political aides, and takes the reader through the four media-political con- texts rooted in a deep knowledge of these relationships.

The result is an illuminating and original analysis of politics, political communication, media and journalism, and offers greater understanding of the realities of government – and democracy – and media in practice as well as the role of media within contemporary politics.

Amerikansk forskning om journalistik sammanfattas ibland i korta (och kanske lite cyniska) formuleringar. Som Michael Schudsons konstaterande att ”nyhetsarbete är normalt en fråga om att representanter för en byråkrati plockar upp prefabricerade nyheter från representanter för en annan byråkrati” (Schudson 1986:81). Om dagens redaktioner kan beskrivas som 82 | Gunnar Nygren Fler källor – men vissa grupper saknas nästan helt | 83 en byråkrati kan diskuteras, kanske är det snarare hårt rationaliserade nyhetsfabriker. Men prefabricerade nyheter från källorna är inte mindre viktiga, det visar analysen av de svenska nyhetskällorna 2018. Det är ingen brist på källor i svensk nyhetsjournalistik, de har till och med blivit fler trots att resurser skurits ner på redaktioner och det produceras färre nyheter. Det kan vara ett tecken på att allsidigheten blivit bättre, men det kan också vara ett tecken på att källorna blivit duktigare på att få fram sina budskap. En professionalisering av källorna som byggt upp starkare PR-funktioner i såväl kommuner och regioner som på nationell nivå (Tenor 2017, Johansson och Nygren 2019). Redaktionernas ”nyhetsnät” är tydliga i det dagliga nyhetsflödet. Starka källor inom politik och näringsliv, sport och kultur samt polis/räddningstjänst levererar den dagliga nyhetsdieten och syns ofta i artiklar och inslag. Däremot är det vissa grupper som sällan syns eller hörs i nyhetsflödet, t ex de fackliga organisationerna och de religiösa samfunden som knappt finns med. Även intresseorganisationer får mindre uppmärksamhet, medan PR och talespersoner syns nästan tre gånger så ofta som för elva år sedan. Medborgarna finns med när det handlar om livsstilsjournalistik och sociala frågor, men mindre ofta i de tunga nyheterna från politik och ekonomi. Medborgarna får vara subjekt när det handlar om livsstil – som i heminredning, matlagning och resor som är medborgarnas främsta arena.

På samma sätt som det inte är möjligt att säga något om klimatförändringar på grundval av vädret enskilda år, är det heller inte möjligt att säga så mycket om medieutvecklingen utifrån förändringar mellan två år. Det är nödvändigt att anlägga ett mycket längre tidsperspektiv, och det är också viktigt att studera de faktorer i omvärlden som påverkar medierna. Enskilda företagsledningar har ingen möjlighet att styra den övergripande medieutvecklingen, men däremot kan de reagera och möta den på den på olika sätt. För att få förståelse för medieutvecklingen behövs både stadiga backspeglar och god omvärldskunskap, parallellt med ett visionärt och framåtblickande prognosticerande.

Precis vid sekelskiftet, år 2000, gavs boken På väg mot medievärlden 2020 ut för första gången. Den var en fortsättning av en seminarieserie vid JMK på Stockholms universitet, och blev en lärobok för studenter på universiteten. Boken kommer nu 2019 i sin sjätte och helt omarbetade upplaga. I boken medverkar 17 medieforskare från de flesta universitet med medieforskning, och de skriver om allt från teknikutveckling, sociala medier och läsardata till etik och relationen mellan journalistik och politik.

År 2000 var framtidstron stark och år 2020 låg behagligt långt bort. Nu är vi nästan framme vid 2020, och siktet är därför istället inställt på 2030. Men hur gick det med alla de förhoppningar och farhågor som forskarna diskuterade i den första antologin? Och vad vågar vi tro om 2030?

De lokala nyhetsmedierna är inte längre den självklara ingången till den lokala valrörelsen för alla medborgare. Sociala medier har för stora grupper av väljare tagit över som nav i informationsflödet. Redaktionernas nyhetsurval och nyhetsvärdering bygger inte på egen hand upp den lokala politiska dagordningen. Sociala nätverk och flöden spelar också roll för vilken bild av den lokala valrörelsen som först möter väljarna. Medieanvändningen kännetecknas av en ökad fragmentering, särskilt mellan olika åldersgrupper men också utifrån sociala skillnader. Lokalradio och regional-tv förmår fortfarande samla de flesta ur flera väljargrupper. Det är därför befogat att tala om en allt mer komplex lokal medieekologi som inte bara kännetecknas av ett samlat ökat medieutbud, utan också präglas av allt mer individualiserade medievanor och därmed en allt mer splittrad lokal offentlighet.

Decades of change in the media landscape and technological innovation have brought several uncertainties to media leadership. In this study, we build on the upper echelons theory to discuss the possible isomorphic behaviour of media leaders. Based on a survey of 372 Swedish media leaders, our results indicate that while innovation is considered to be a strength at media companies, innovation work may still stand in contrast to the institutional perspective. We found that Swedish media leaders perceive innovation as highly important and something they are good at. The perceived ability to work with innovation inside the organizations (rather than introducing knowledge from outside expertise) is undermined by the fact that, during the average work week, the majority of leaders set aside very little time for developing their own competences, individual talks with their employees, and time to reflect on their own work. Thus, in line with upper echelons theory, we find a paradox of trust in in-house innovative strength and, at the same time, media leaders fall back on their own experiences, limiting the inflow of new ideas into their strategic work.

Att vara ”professionell” rymmer många dimensioner. Begreppet har minst två olika betydelser – att arbetet blir bra gjort med hög kvalitet och att den som gör jobbet tillhör en profession, en sammanhållen yrkesgrupp. Dessa betydelser hänger ihop; de professionella slår vakt om kvalitet och om kunskap, att jobbet görs av ett ”proffs” blir en garanti för att det blir väl utfört.

Under 1900-talet har journalistiken professionaliserats på flera sätt. Journalister har utvecklats till en tydlig yrkesgrupp med egna utbildningar, egna organisationer och en gemensam etik och standard för hur yrket ska utövas. Samtidigt har journalistyrket inte någon särskild yrkeslegitimation – det skulle stå i strid med grundlagens yttrandefrihet att kräva detta av någon som ska uttrycka sig i medier. Men de senaste 10–15 åren finns det också tecken på en motsatt utveckling, en deprofessionalisering av journalistiken i västvärlden. I andra delar av världen, där medierna kämpar för en mer självständig ställning i relation till stat och politik, är journalisternas strävan mot professionalisering fortfarande stark.

Det här kapitlet går igenom teorier om vad som kännetecknar en profession i relation till andra sätt att styra arbetet, forskning om journalistikens professionalisering och hur den utvecklats i olika delar av världen. Centrala frågor är professionaliseringens dubbla ansikte, både som en kollektiv identitet och som en disciplinering av de enskilda journalisterna samt journalistikens grad av autonomi i samhället. Även frågor som rör journalistikens gränser och tendenser till deprofessionalisering beskrivs samt vad det kan betyda för journalistiken och dess ställning i samhället.

Journalistiken är till stor del lokal, den produceras på en plats för en publik som finns på samma plats. Det kan vara en storstad eller en glesbygdskommun, en stadsdel eller mindre samhällen som hålls ihop av historia och sociala band. Begreppet ”lokal” har också ofta en positiv betydelse – det som görs lokalt förutsätts vara närmare människor och mer äkta, i motsats till stordrift och massproduktion.

Den lokala journalistiken har ofta tagits för given, den har alltid funnits där på gott och ont. Men medieutvecklingen har förändrat förutsättningarna för den lokala journalistiken – lokalredaktioner läggs ner, lokala medier försvinner och ersätts av lokala Facebookgrupper, kommunala sajter och andra nya medieplattformar. Denna utveckling finns i hela västvärlden, och forskningen talar till exempel i USA om ”news deserts” där det inte längre finns lokala medier som ger röst åt det lokala samhället. Utan lokala medier fungerar inte den lokala demokratin, betonar dessa forskare .

I detta kapitel ges en översikt över svensk och internationell forskning runt lokal journalistik. Det är strukturerat utifrån fyra teman:

-   Platsens betydelse i en digital och global värld, samt vad lokala medier betyder för lokal identitet och social sammanhållning.

-   Lokala medieekologier – hur olika typer av lokala medier och plattformar samspelar i det lokala samhället, och vad händer när de lokala medierna tunnas ut?

-   Den lokala journalistikens betydelse för demokratin, såväl för information som för granskning av lokala makthavare.

-   Hyperlokala medier som en ny typ av lokalmedier som växer fram mellan den professionella journalistiken och medborgarjournalistik.

Många av journalistikforskningens centrala frågor kräver ett jämförande perspektiv för att kunna beskrivas på ett meningsfullt sätt. Många påståenden om huruvida olika aspekter av journalistiken har ökat, minskat, förändrats eller varit stabila saknar given referenspunkt. Har något ökat/minskat mer än vad man kan förvänta sig? I förhållande till vad? Är den egna nationen ett undantag eller ett helt genomsnittligt exempel på internationella trender? Dessa och andra liknande frågor sysselsätter den allt mer populära komparativa (jämförande) journalistikforskningen.

Det här kapitlet går igenom de viktigaste inriktningarna i den komparativa journalistikforskningen. I första hand handlar det om jämförelser av journalistikens ställning i olika samhällen och kulturer, om journalisters värderingar och sätt att arbeta och om hur journalistiskt innehåll kan jämföras. I praktiken har komparativ journalistikforskning kommit att bli synonymt med transnationell komparativ forskning: det som jämförs är journalistiken i olika länder eller delar av världen. Andra komparativa alternativ, till exempel att jämföra journalister med andra yrkesgrupper, har inte fått samma utrymme inom journalistikforskningen.

Legacy media and social media are intertwined in a complicated relationship in local media ecologies. The recent national Swedish SOM survey on media use shows that people use Facebook more than local newspapers (both paper and online) to stay up to date with local events. In contrast, though, users still regard legacy media like subscription newspapers and the regional public service as more important sources than social media. Local newspapers are experiencing a decline in their number of users, but new hyperlocals are showing more stable numbers. Nevertheless, newspapers produce most of the original news reporting, and the public service and hyperlocals have more complementary positions in local media ecologies. They are all meeting the audience in the expanding public sphere of Facebook.

In research on mediatisation, the political system is often described as a victim of media logics. According to this theory, the logics of politics are overruled by media logics, and the political institutions become dependent on the media. This chapter questions this dichotomy between the two logics and asks to what extent media logics are used by political actors to achieve political goals. Based on the results from interviews in four countries, the relationship between politics and the media is discussed from both perspectives. The chapter also discusses different logics and functions of the media and describes a complex picture of interdependency and mutual interests. It concludes that new types of political instrumentalisation of the media are developed in the close relationship between the news media and their sources in government.

De lokala valen blir allt viktigare. Allt fler väljare delar sina röster mellan olika partier samtidigt som många lokala partier tillkommit som ritar om den politiska kartan.

Här studeras de lokala valrörelserna i fem kommuner och tre regioner. Några av de centrala frågeställningarna är:

• Vilken betydelse har sociala medier som Facebook i jämförelse med traditionella medier? Vilken roll spelar de lokala och regionala medierna i de lokala valrörelserna?
• Vilka skillnader finns mellan olika kommuner/landsting/regioner, mellan storstädernas förorter, medietäta regionala centra och glesbygd med och utan lokalredaktioner?
• Hur rör sig olika typer av innehåll mellan de traditionella medierna, lokala partiorganisationer och de sociala mediernas plattformar?
• Var hämtar medborgarna underlaget inför sina röstbeslut i de lokala valen?

Den här rapporten är ett resultat av ett forskningsprojekt som koordinerats av forsknings- och innovationsprogrammet Medier och demokrati vid Lindholmen Science Park i Göteborg. Projektet har genomförts vid Mittuniversitetet i Sundsvall och Södertörns högskola i Huddinge.

När internet nådde medieanvändarna i mitten av 1990-talet var det få som kunde ana vilken omvälvning av hela samhället som då påbörjades. Den tekniska konvergensen har gjort att medieformer glidit samman samtidigt som publikerna nischats och kunnat bli medskapare av innehåll. Digitaliseringen har lett till att de ekonomiska förutsättningarna förändrats genom att annonspengarna i stor utsträckning hamnar hos Google och Facebook och inte hos de journalistiska medierna. Internet har inte blivit den demokratiska plattform som många hoppades på innan sekelskiftet, utan lika mycket en plattform för hot och hat. Samtidigt har människor fått plattformar att uttrycka sig på som alls inte fanns för 20 år sedan. De unga som vuxit upp i den digitala världen har ett annat förhållningssätt till medievärlden än de som vuxit upp i den gamla analoga världen.

Förändringen leder till utmaningar för journalistiken – ekonomiska och tekniska, sociala och demokratiska utmaningar. I denna sjätte och helt omarbetade upplaga av På väg mot medievärlden 2030 analyserar medieforskare från olika ämnesområden och lärosäten hur dessa utmaningar kan se ut, och vad som är rimligt att tro om de kommande tio åren.

Efter flera år med stora nedskärningar har utvecklingen planat ut. Antalet journalister på de svenska nyhetsredaktionerna har bara minskat drygt fyra procent sedan 2017. I ett längre perspektiv har redaktionerna bantats mer – sedan 2013 har dagstidningarnas redaktioner krympt 24 procent, medan redaktionerna inom public service har behållit sin styrka. Men det blir allt svårare att definiera vad som är en redaktion. Inom de stora koncernerna produceras innehåll i ett växande samarbete mellan olika redaktioner, en nätverksbaserad produktion där innehåll används i många olika tidningar och program. Samtidigt står publiken i fokus – nya metoder för publikanalys utvecklas i koncernerna. Även om de redaktionella resurserna är mer stabila, så syns orosmoln inför framtiden. Annonsintäkterna 22 | Gunnar Nygren och Karolina Olga Nord Krympande redaktioner – nätverksproduktion och läsardata i centrum | 23 dyker snabbt under hösten 2019. Ägarkoncentrationen har fortsatt och många mindre lokala tidningar och nyhetssajter har lagts ner plus landets största gratistidning Metro. Redaktionscheferna befarar fortsatta minskningar av antalet journalister inför 2020–2021.

This chapter explores political executive-media relations in Sweden, with a particular focus on professional day-to-day relationships and habits. The analysis is mainly based on extensive interviews with journalists and government press secretaries, and it establishes the routinisation at work, as well as the professionalisation. The exchanges between journalists and their sources appear to be close but with recognition of each other’s professional roles. Media developments influence the relationship, and the downsizing of newsrooms, multi-platform production 24/7 and increased competition for unique news have made journalists more dependent on available sources. At the same time, professionalisation of government communication makes news management more efficient and has centralising effects on executive systems. Together these trends shift the balance between journalists and their political sources in favour of the latter. The presented findings have important implications for research on journalism, media and political executives.

Medierna har en viktig roll i demokratin, enligt de medieutredningar som lagts fram sedan 1970-talet. Medier ska ge medborgarna information, de ska ge utrymme för samhällsdebatt och fungera som oberoende granskare av makthavare. Detta gäller inte minst de lokala medierna, och när dåvarande demokratiminister Alice Bah Kuhnke tillsatte en ny medieutredning 2015 var försvagningen av de lokala medierna en viktig del av bakgrunden.

Några av medieutredningens förslag blev verklighet i riksdagens beslut 2018 om en ny mediepolitik, till exempel att fler lokala medier ska kunna få statligt utvecklingsstöd och att medieföretag ska få stöd för att förbättra lokaljournalistiken i svagt bevakade kommuner. Men om detta kommer att kunna vända utvecklingen är ännu osäkert. Även om människors intresse för lokala nyheter finns kvar, så är de ekonomiska förutsättningarna för lokala medier osäkra:

• Dagstidningarnas pappersupplagor fortsätter sjunka, och det är svårt att öka andelen betalande läsare på webb och mobil. Annonsintäkterna minskar och går än mer till de digitala giganterna Google och Facebook.
• Public service (SVT och Sveriges radio P4) är ekonomiskt mer stabila. Men de är beroende av politiska beslut, och det finns en osäkerhet inför framtiden med en växande kritik från både kommersiella medieföretag och från högerkrafter i politiken.
• Hyperlokala medier fortsätter att växa fram, men hållbarheten är osäker både ekonomiskt och professionellt. Många startar och många lägger ner.

Kommer det att finnas lokala journalister kvar 2030? Ja, människor kommer fortfarande vilja ha lokala nyheter och åtminstone en del kommer att vara villiga att betala för dem.  Men det kommer troligen finnas färre professionella lokaljournalister – och fler amatörer eller halvprofessionella lokalreportrar som vill berätta om det lokala, som vill stärka den lokala identiteten och göra något ”för bygden”.

Jokern i varje framtidsspaning är sociala medier som Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat. Andelen som använder Facebook för att få nyheter minskar i USA och ökar inte längre i de flesta västeuropeiska länder. Troligen kommer det att växa fram nya plattformar som vi idag inte känner till, och mycket pekar på att de lokala aktörerna själva blir mer aktiva i sin digitala kommunikation, såväl kommunen och polisen som politiska partier. Det innebär att allt mer lokal information kommer också att vara partisk, det vill säga komma från parterna själva, vare sig det är nätverk, organisationer, kommuner eller politiker – information som kanske ofta presenteras i en journalistisk form.

Men hur går det då med den oberoende och granskande lokaljournalistiken? Det som kommer att avgöra detta är i vilken mån läsarna och lyssnarna är villiga att betala för den lokala journalistiken, antingen via prenumerationer eller via skatten till public service.

Using a survey of a sample of hyperlocal actors in Sweden (N = 178), this article examines preconditions, motivations and sustainability for hyperlocal media operations, outside the traditional media chains, in order to provide a picture of their function in the current media landscape, and to further build on the understanding of the hyperlocal business model. This study extends the hyperlocal definition by including media platforms other than websites. The results show that the operations indeed aim to support and foster citizenship, strengthen democracy and mirror the local community. At the same time, as shown by other studies, the fact that they are not large-scale, highly profitable operations may challenge their sustainability. Nonetheless, most of them claim to be profitable, largely because of the print platform, and have a positive outlook on the future. Revenues from advertising and readership are currently less substantial for Web-based operations, which reinforces the need to broaden the definition of hyperlocal publishing platforms when talking about financial sustainability. Currently, hyperlocal media in Sweden, with small resources and a lower publishing frequency, cannot be viewed as a replacement of established media, but play important roles as complementary alternative voices and contribute to media plurality in the local community.

Over the past decade, journalism has undergone dramatic changes as a result of digitalization and multi-platform news production. Online, news is no longer a static product, but a flow of liquid news packages under constant alteration. This chapter discusses how the digital news environment has influenced attitudes towards verification among journalists in Poland, Russia and Sweden. The analysis builds on a survey to 1500 journalists in these countries. Results show a strong support for verification in general, but the new liquid news environment has also created softer attitudes towards verification. Between 30–40 per cent of the journalists believe that the audience has lower demands on news published online. As many hold the view that verification of facts can be done during rather than before publication. The analysis also reveals important differences between organizational cultures and between countries. Broadcast journalists keep their old values of verification to a larger extent, and newspaper journalists seem to accept a higher amount of inaccuracy in online news. Journalists in Poland and Russia have softer attitudes towards verification than journalists in Sweden, reflecting a journalistic culture oriented towards opinions, in contrast to the Anglo-Saxon fact-oriented tradition that characterizes Swedish journalism.

Detta kapitel visar att användning av lokala medier förändras i snabb takt. Facebook har sedan 2015 gått förbi lokaltidningen som den mest använda plattformen för att hålla sig uppdaterad om vad som händer i det lokala samhället. Men de traditionella lokalmedierna – SVTs och Sveriges Radios lokala och regionala nyheter och den prenumererade lokaltidningen anses av publiken fortfarande vara viktigast. Mer lokala medier som gratistidningar och lokala nyhetssajter fyller upp där dagstidningar saknar lokalredaktioner. Resultatet blir ett komplext system där olika typer av lokala medier och plattformar kompletterar varandra, ett hybridsystem där gamla och nya lokala medier lever sida vid sida.

Declining legacy media seriously affects local journalism in Sweden. Since 2004, nearly every second local office for local newspapers has been closed, and local coverage is diminishing. In a parallel development, new types of hyperlocal media are growing, according to a national mapping of local media ecologies. The study presented here is based on two surveys: one of local municipalities and one of independent hyperlocals. The key question is: are hyperlocals filling the gap? In many cases, the motivation behind new hyperlocal media has been discontent with declining media coverage from legacy media. In general, however, the pattern is more complicated; most hyperlocals grow in places where legacy media is also present. The main conclusion is that hyperlocals are only partly filling the gaps from declining legacy media, while parts of Sweden are becoming “news deserts.” Another important result is that hyperlocals are developing both in print and online, often in combination, to create a sustainable business model. 

War reporting has mostly been analyzed as a struggle between political and military control over information and journalistic professionalism. An analysis of reporting in mainstream media from the conflict in eastern Ukraine in 2014 shows that many other aspects must also be considered. In a comparative study, mainstream media coverage in four countries, Ukraine, Russia, Poland, and Sweden, was analyzed and interviews were held with journalists in the media included in the content analysis. Findings revealed significant variations in the framing of the conflict, portrayal of actors involved, and word choice across national settings. Interviews with journalists also highlighted crucial differences in approaches and perceptions. Results show that the specific journalistic culture in each country, self-censorship, and the degree of activist approach among journalists similarly play an important role in war reporting. Researchers from all four countries participated in the project.

De lokala mediernas kommunbevakning lever – men den är ojämnt fördelad. I högbevakade kommuner kan medborgarna ta del av 50-60 nyheter varje vecka som berör den lokala politiken och kommunens verksamhet. I lågbevakade kommuner stannar det på 5-10 nyheter varje vecka, varav många notiser och insändare.

Kommunbevakningen har vissa gemensamma drag i alla typer av kommuner: de dominerande källorna är kommunpolitiker och tjänstemän, den vanligaste typen av konflikter handlar om missnöjda medborgare mot kommunen. Kritik mot kommunen finns mest i opinionsmaterial, två av tre nyhetsartiklar är positiva gentemot kommunen. Men det finns också skillnader i bevakningen mellan hög- och lågbevakade kommuner. Siffrorna tyder på att det är en ”snällare” bevakning i lågbevakade kommuner – färre konflikter, mindre kritik mot kommunen och mer positiva nyheter.

Finns det då ”vita fläckar” i kommunbevakningen, delar av landet som inte bevakas alls av några lokala eller regionala nyhetsmedier? Det korta svaret är nej. Ingen av de 17 kommunerna saknade helt mediebevakning under den aktuella veckan. Men studien visar också att det finns mycket stora skillnader både i omfång på bevakningen och hur bevakningen ser ut. Medieskuggorna ligger tunga över landsbygdskommuner utan lokalredaktioner och storstädernas förorter som ofta har en gratistidning som enda nyhetskälla.

Allt färre journalister producerar innehållet i det dagliga nyhetsflödet. De senaste två åren har redaktionerna krympt med sju procent, totalt ca 370 färre journalister producerar nyheter 2017 jämfört med 2015 på de 150 redaktioner som svarat på årets studie av de redaktionella villkoren för svensk nyhetsjournalistik.

Men utvecklingen är ojämn. De stora regionala dagstidningarna har tappat nästan var femte journalist på två år, minus 18 procent. Storstadstidningar har lyckats behålla sina redaktioner bättre, bara en minskning med några få procent. Inom public service stärker både SVT och SR sina redaktioner med fler journalister och större resurser.

Trots detta är det fortfarande dagspressen som har de största resurserna för nyhetsproduktion – tre av fyra journalister som arbetar med nyheter finns på kommersiella medieföretag, de allra flesta på redaktioner med sin ekonomiska tyngdpunkt i papperstidningen.

Även om det blir färre redaktionella medarbetare, så är det fler journalister inblandade i produktionen av varje enskilt nyhetsflöde. Redaktionerna förvandlas till noder i nätverk där innehåll flödar mellan utgåvorna – inom koncernerna och från utomstående producenter som nyhetsbyråer och produktionsbolag. Genom denna nätverksproduktion kan medierna delvis kompensera de minskade resurserna. Gemensamma ”fabriker” för sidproduktion, webbdeskar och innehåll som ”recyclas” i många tidningar är några exempel.

I medieutvecklingen är den journalistiska professionen central. Större delen av det medieutbud som möter oss varje dag är producerat av journalister. Men den journalistiska professionen är i gungning och utsatt för stora utmaningar: Färre journalister på redaktionerna ska producera mer innehåll för fler kanaler och plattformar. Det ska gå snabbare, samtidigt som kraven på att hantera alla olika uttrycksformer växer. Samtidigt får yrket konkurrens av alltifrån ideella gräsrotsjournalister och bloggare till växande kader av PR-konsulter och informatörer. Medieföretagen – särskilt dagspressen – kämpar med bristande finansiering (se en fördjupning i kapitlet av Ohlsson i denna bok), vilket har lett till kraftiga minskningar av personal; under tio års tid har antalet journalister på dagstidningar minskat med cirka 25 procent (Nygren och Althén, 2014). Jakten på nya inkomster ställer också journalisterna inför frågor om yrkets gränser när nya former av textreklam och ”uppdragsjournalistik” växer. Detta kapitel syftar till att i korthet summera den utveckling som journalistyrket genomgått och de möjligheter och hinder som möter journalistiken i dag. En särskilt viktig fråga är vem som är journalist i dagens nätverkssamhälle – i ett samhälle där ”medieborgarna” blir alltmer aktiva ställs nya krav på journalister att definiera sin roll. Detta är inte bara frågor som berör journalister – det handlar också om journalistikens demokratiska funktioner.

Det finns många lokala medier i Sverige, närmare 600 olika lokalmedier med ett redaktionellt innehåll om lokala händelser. Allt från stora regionala dagstidningar till små hyperlokala gratistidningar som kommer varje vecka eller mer sällan. Hälften av alla lokalmedier är gratistidningar, och ytterligare knappt hundra är lokala nyhetssajter. Det skiljer mycket i intensitet hos dessa mindre lokalmedier, några har dagliga uppdateringar medan det hos andra går betydligt längre tid mellan nyheterna och utgåvorna. Men gemensam för de nya typerna av lokalmedier är en stark vilja att göra sin bygd synlig, både för att stärka den lokala identiteten och för att visa omvärlden att man finns – i många fall en reaktion på att de gamla medier som tidigare fyllde denna roll ofta har dragit sig tillbaka och finns mer på distans.

De lokala tidningarna har varit ryggraden i det svenska mediesystemet. Men de senaste tio åren har lokaltidningar minskat bevakningen och stängt lokalredaktioner, samtidigt som medborgarna i ökande grad håller sig orienterade om det lokala  samhället på andra sätt än genom traditionella lokalmedier. Frågan är hur detta syns i människors medievanor och i synen på lokala medier? SOM-undersökningen 2015 visar att de traditionella medierna fortfarande är viktigast för människor, men gratistidningar, lokala nyhetssajter och Facebook har många användare. Framför allt går det en skiljelinje mellan de som är över och under 50 år. Även andra nätbaserade medier anses viktiga, t ex tidningarnas nyhetssajter, fristående lokala nyhetssajter och kommunens hemsida. Men trots utveckling av interaktivitet är det fortfarande mycket få som bidrar med innehåll, speciellt till traditionella lokalmedier. Nya typer av lokala medier har alltså ännu inte ersatt de gamla, men fyller en allt större roll i människors vardag.

There is a “Nordic model” of journalism education. This is partly due to great similarities in the Nordic countries and their history, which has led to similar political and media systems, systems of professional journalism and education. But it is also a result of the extensive dissemination of ideas across borders due to a tradition of close collaboration and close social ties among the Nordic journalism educators.

What is the role of journalism education in the socialisation of future journalists into the profession? This question is discussed in a comparative analysis of two large surveys among journalism students and journalists in Sweden, Poland and Russia in 2011–2012. In the analysis, attitudes towards professional values and integrity are compared between students and professionals. The results show clear differences: Journalists show more professional detachment and less activist ideals than do students. Journalists are also more critical towards development in the quality of journalism and press freedom compared to students. One conclusion is that important parts of socialisation into the profession are still taking place in the newsrooms. There are also important differences between the three countries in terms of traits that are transferred to the students from journalistic cultures in the three countries. An example of this includes the borders of the profession in relation to PR and commercial pressure that are weaker in Poland and Russia compared to in Sweden. The ideals of watchdog journalism are weaker among both students and professionals in Russia compared with other countries.

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina har beskrivits som ett ”informationskrig”. Annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina sommaren 2014 var högst påtagliga händelser, men beskrivningen av vad som egentligen hände skiljer sig beroende på vilken sida som stå bakom berättelsen. Är de ryska rebellerna ”terrorister” eller en ”folkmilis” som bara försvarar ryssar? Var det en rysk invasion eller bara humanitärt och frivilligt stöd till befolkningen i Donetsk och Luhansk? Vem sköt ned det malaysiska passagerarplanet MH17?

I denna rapport analyserar medieforskare i fyra länder hur konflikten beskrivs i ledande medier. Forskarna kommer från både Ukraina och Ryssland, men också från två grannländer som berörs indirekt – Polen och Sverige. I resultatet av detta samarbete framträder mediebilder som till stor del sluter upp bakom de politiska/militära eliterna och lämnar dem som vill kunna se flera perspektiv i sticket. Konflikten pågår också i medierna med ett ständigt flöde av desinformation och propaganda.

Författarna som har varit med och bidragit till denna boken är:

Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola

Jöran Hök, lektor i journalistik vid Södertörns högskola

Andreas Widholm, lektor i journalistik vid Södertörns högskola

Ilja Kiria, professor i journalistik vid Higher School of Economics i Moskva

Anna Shpyntova, journalistikforskare vid Higher School of Economics i Moskva

Daria Taradai, PhD vid Kyiv-Mohyla akademin, School of journalism i Kiev

Dariya Orlova, PhD vid Kyiv-Mohyla akademin, School of journalism i Kiev

Michal Glowacki, PhD vid University of Warzaw

Roza Smolak, doktorand vid University of Wroclaw

Det blir färre journalister på de svenska nyhetsredaktionerna. De två senaste åren har fem procent av journalistjobben försvunnit.

Men det är tydliga skillnader mellan olika typer av medier: På dagstidningar har antalet journalister minskat med 13 procent, medan redaktionerna inom public service är stabila. På gratistidningar och prenumererade endagarstidningar har redaktionerna däremot blivit större. Det visar enkäten Svenska nyhetsredaktioner som gjordes i augusti-september 2015 vid Södertörns högskola. Enkäten gick ut till 236 redaktioner i alla typer av nyhetsmedier. Svar inkom från 143 redaktioner, en svarsfrekvens på 59 procent. Bortfallet är relativt jämnt fördelat, förutom gratistidningar som är underrepresenterade och att TV4 saknas i enkäten[1].

Medieföretag är kunskapsföretag. Det innebär att deras främsta tillgång är de resurser och kompetenser som finns hos de anställda, hos de journalister som producerar innehållet. När resurser och kompetens förändras och skärs ner, så påverkar det också mediernas möjligheter att uppfylla sitt samhällsuppdrag när det gäller information och granskning. Redaktionell kompetens och journalisternas arbetsvillkor är därför inte någon intern fråga för mediebranschen, det handlar om vilken typ av journalistik som medierna har möjlighet att producera. Med detta perspektiv är redaktionella resurser och kompetenser i grunden en demokratifråga, till exempel att det finns nyhetsmedier som informerar och granskar i hela landet (Strömbäck 2009).

Enkäten kretsat kring tre områden:

• Redaktionernas resurser och sammansättning.

• Redaktionernas organisation och arbete på olika plattformar.

• Redaktionernas kompetens både när det gäller bevakade ämnesområden och behov av fortbildning.

Svaren redovisas inte för enskilda medieföretag, utan för grupper av företag.  Ett antal stora medieföretag har valt att inte svara på enkäten 2015, bland dem t ex Expressen, Sydsvenska Dagbladet/HD, TT och TV4 med hänvisning till att det efterfrågas interna uppgifter. I några av dessa fall används offentliga uppgifter ur årsredovisningar och branschpress för att beskriva utvecklingen av resurser och kompetens.