Under 1990-talet implementerades genomgripande omstruktureringar av det svenska utbildningsväsendet. Bland annat genomfördes en friskolereform vars konsekvenser än i dag diskuteras i den politiska debatten. I debattens skugga fortsätter allt fler elever att söka sig till fristående skolor. Vad innebär detta för möjligheterna till en likvärdig skola för alla och för den segregation som präglar våra storstäder? I Majsa Allelins artikel står eleverna och deras valsituation i centrum. Vi möter elever från en rasifierad svensk förort där en del valt att byta till en fristående skola i innerstaden, och en del valt att gå kvar i kommunala skolor i hemområdet. Utifrån elevernas motiv till och erfarenheter av valen visar studien på att de sociala och ekonomiska villkor som råder i staden samspelar med skolornas organisatoriska och pedagogiska förutsättningar, vilket, för elevernas del, bidrar till en reproduktion av segregationen. För eleverna får "svenskhet" representera den vedertagna definitionen av att ha lyckats och det är utifrån detta begrepp som de navigerar på utbildningsmarknaden och därmed i staden.

Ganska snart efter att The Authoritarian Personality publicerades 1950 blandades positiva recensioner med rasande angrepp, inte minst kopplade till kalla krigets antikommunistiska stämningar i USA. En del av kritiken handlade emellertid också om viktiga och komplexa metodologiska spörsmål. På lång sikt visade det sig att den sammansatta metod, med attitydundersökningar, intervjuer och psykologiska tester, som användes i The Authoritarian Personality inte fick många efterföljare, medan bokens så kallade F-skala kom att användas i ett mycket stort antal studier i olika ämnen så att den fortfarande, i utvecklade former, i högsta grad är ett levande verktyg. Mats Delands och Paul Fuehrers artikel följer den metodologiska utvecklingen med utgångspunkt i ettmöte mellan Paul Lazarsfeld och Theodor W. Adorno i slutet av 1930-talet, när de teoretiska meningsskiljaktigheterna mellan den positivism och kritiska teori som tillsammans låg till grund för The Authoritarian Personality först gjordes tydliga, fram till 2000-taletsmoderna attitydundersökningar i Leipzig och Bielefeld.

Det här specialnumret, den fjärde volymen i serien Det vita fältet somsamlar svensk och internationell forskning om högerextremism, utgår ifrån den berömdaboken The Authoritarian Personality från 1950 av Theodor W. Adorno, Else Frenkel-Brunswik, Daniel J. Levinson och R. Nevitt Sanford. I en tid när högerpopulism ochhögerextremism åter växer sig starka på båda sidor av Atlanten har den bokens huvudfrågaom vad som gör människor mottagliga för fascistisk propaganda fått en ny ochskrämmande aktualitet. Numret innehåller förutom översatta kapitel av Adorno ochFrenkel-Brunswik också flera omfattande kommenterande artiklar av Anders Ramsay,Mats Deland, Paul Fuehrer och Erik Hansson om bakgrunds- och tillkomsthistorien förboken tillsammans med analyser av vad den verkligen försöker säga oss samt dess inflytandepå senare forskning.

Globala utmaningar som klimatförändringar, transnationella kapitalrörelser och politiskt gränsöverskridande samarbete har satt den nationella välfärdsstaten på prov under de senaste decennierna. Två större finansiella kriser har också de påverkat politikens utformning. Under samma tid har begreppen hållbar utveckling och ekologisk modernisering bidragit med ståndpunkten att tillväxt och miljömedvetenhet kan gå hand i hand. Utifrån den kontexten diskuterar Karin Edberg i sin artikel huruvida miljöpolitiken kan sägas vara en del av den nutida svenska välfärdsstaten. Till grund för sitt resonemang använder sig Edberg av de årliga regeringsförklaringar som ges av statsministern i samband med riksdagens öppnande. Detta innebär att artikelns resultat inte speglar politisk praktik utan snarare vilka frågor som anses vara i den politiska hetluften och hur de artikuleras. Edberg visar hur miljöfrågan pendlat mellan att utgöra en avideologiserad och normaliserad del av det politiska landskapet, och en politisk vattendelare. I dag är idén om hållbar utveckling kittet som binder samman miljöpolitiken med välfärdsstaten – åtminstone på en retorisk nivå – och som gör miljö till en konsensusfråga

Lisa Kings artikel studerar individer som fungerat som så kallade brobyggare mellan äldre civilsamhällesorganisationer och en ny förortsrörelse i Sverige. Materialet utgörs primärt av intervjuer med professionellt verksamma i tre etablerade civilsamhällesorganisationer. Analysen visar att brobyggarnas roll och position har använts för att stödja förortsrörelsens uppstart, men att brobyggarnas kamp i förlängningen handlat om att förändra och (re)vitalisera den egna organisationen. I ljuset av detta illustrerar behovet av brobyggare den distans och asymmetriska relation som finns mellan civilsamhällets centrum och periferi. Avslutningsvis diskuteras det om betydelsen av brobyggare kan ses som en övergripande trend som bottnar i ett alltmer uppdelat civilsamhälle i Sverige.

Sylwia Koziels artikel ger en bakgrund till det föräldrastöd som erbjuds småbarnsföräldrar i Tyskland och presenterar resultat från en så kallad adressatstudie. Både socialt utsatta föräldrars erfarenheter av föräldra–barn-grupper och nyblivna föräldrars livssituation (här med fokus på sociala nätverk) har undersökts genom intervjuer. Analysen mynnar ut i empiriskt grundade typologier och i formuleringen av specifika lärande- och bildningsteman som är kopplade till föräldrarnas livssituation och som kan vara relevanta för utvecklingen av föräldrastödsverksamhet. Resultaten visar bland annat att den traditionella kärnfamiljen tjänade som normalitetsideal och försvårade eller omöjliggjorde deltagande för de som tyckte sig avvika från normen, samt att socialt utsatta föräldrar använde föräldrastöd för att kompensera för resursbrister. Vidare visar resultaten att sociala nätverk kan upplevas som en belastning och att lärande- och bildningstemana då handlar om att kunna avgränsa sig eller att etablera några få men stödjande relationer.

Samhällsorienteringskurser erbjuds nyanlända flyktingar för att ge dem grundläggande kunskap om Sverige och det svenska samhället. Syftet med Kim Silow Kallenberg och Erika Sigvardsdotters artikel är att analysera de bilder av Sverige, svenskhet och de Andra som framträder i kursernas undervisningsmaterial. Utifrån en narrativ ansats undersöks både berättelser och tystnader i materialet, där det som inte är uttalat förstås som en aspekt av berättelsen om Sverige och svenskheten. Materialet är både informativt och normerande, det beskriver både vad som är vanligt och vad som är önskvärt. Skrivningar om omständigheter där utrikesfödda kan bli förfördelade saknas i hög grad, samtidigt som sammanhang där utrikesfödda skulle kunna diskriminera eller skada någon annan beskrivs utförligt. Materialet kan därför tolkas som att det i första hand utgår från majoritetsbefolkningens perspektiv och behov, trots att det riktar sig till nyanlända

Stefan Svallfors artikel utgår från Jacob Hacker och Paul Piersons iakttagelse, i deras Winner-take-all politics (2010), att politik först och främst är organisation, närmare bestämt ”organiserad kamp”. Perspektivet betyder att vi, för att förstå politikens utfall, måste studera hur den är organiserad i ett längre perspektiv – av vem och med vilka resurser? Svallfors visar att den svenska organiserade politiken har förändrats i grunden under de senaste årtiondena, en utveckling som inte har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det handlar bland annat om nedmonteringen av den korporativistiska ordningen, ett förändrat ramverk för ekonomiskt-politiskt beslutsfattande, en mer ojämlik inkomstfördelning, försvagade politiska partier och förändringar i partiernas sociala bas, ett minskat inflytande för fackföreningarna, framväxten av en ny grupp professionella politiska aktörer, ett större behov av att bedriva politiskt arbete på flera nivåer samt en starkare koppling mellan politik och medier. I artikeln diskuterar Svallfors hur denna utveckling har påverkat dagens politiska landskap och lett till en för Sverige ny form av elitdrivet ”politikskapande”.

Under de senaste decennierna har inkomstojämlikheten ökat i Sverige, och höginkomsttagare tillhör vinnarna. Men trots sin privilegierade position har gruppeni hög grad varit frånvarande i forskningen om klass. I Mikael Svenssons och Lena Sohls artikel får vi därför en välbehövlig inblick i svenska höginkomsttagares klassidentifikation och självuppfattning. Författarna har intervjuat 25 personer som tillhör de 10 procenten med högst löneinkomster i Sverige och analyserar hur de resonerar om sig själva som höginkomsttagare och om sin klassposition. Intervjupersonerna ser sig som ekonomiskt privilegierade, till exempel i det att de sällan behöver oroa sig för pengar och har en trygg framtid tack vare hög utbildning och en säker position på arbetsmarknaden. Samtidigt vill de inte identifiera sig som höginkomsttagare, men däremot som medelklass eller övre medelklass. Deras sätt att resonera om klass ligger i linje med den ökade medelklassidentifikationen i Sverige, inte minst genom de positiva värden som de kopplar till medelklassen och den övre medelklassen.

Termen ”extremism” har blivit vanligare inom både svensk offentlig debatt och myndighetsprosa. I sådana sammanhang är det dock sällan klart exakt vad som avses med denna term. Inte heller inom samhällsvetenskapen är begreppet extre­ mism oomstritt och inom olika forskningsfält används begreppet på olika sätt. Syftet med Adrienne Sörbom och Magnus Wennerhags artikel är att belysa extremismbegrep­ pets uppkomst och förändrade betydelse under moderniteten, samt att diskutera några av de problem som begreppet är behäftat med. Med hjälp av bland annat vetenskaps­ sociologen Thomas F. Gieryns begrepp ”gränsdragningsarbete” (boundary-work) visar Sörbom och Wennerhag hur begreppet extremism används i fältet mellan vetenskap, politik och samhällsdebatt. Författarnas huvudsakliga poäng är att begreppets utgångs­ punkt i en tydligt normativ föreställning om politiska avvikelser gör det mindre använd­ bart i vetenskapliga sammanhang, eftersom det enbart tar dessa avvikelser för givna och inte erbjuder några förklaringar om varför de uppkommer eller vilken roll de spelar i moderna samhällen. 

I Nazem Tahvilzadeh och Lisa Kings artikel diskuteras orsakerna till den uppståndelse, eller ”kaos” för att använda aktivisternas egna ord, som organisationen Megafonen skapade inom ramen för stadsutvecklingsprojektet Järvalyftet i Husby. Med inspiration från teorier om hur samtycke till ojämlikhet grundläggs på fabriksgolvet utvecklas två begrepp för att synliggöra den politiska ordningen i förorten och dess konkreta aktiviteter: urbana styrregimer och demokratiska spel. Studien visar hur Megafonens avhopp och sedermera kritik av Järvalyftet och förortspolitiken bröt mot den etablerade politiska ordningen i relationerna mellan stat och civilsamhälle i den urbana periferin. Aktivisternas handlingar kom därför att betraktas som ”skandalösa” av delar av det politiska etablissemanget. Megafonen vägrade att spela enligt spelets regler och synliggjorde således ojämlikheterna i förortspolitikens demokratiska spel med medborgarna. Underlaget för studien baseras på processpårande och etnografisk metod som empiriskt återskapar den förortspolitiska satsningen Järvalyftet och dess logiker samt Megafonens roll 2006–2013.