Att vara ”professionell” rymmer många dimensioner. Begreppet har minst två olika betydelser – att arbetet blir bra gjort med hög kvalité och att den som gör jobbet tillhör en profession, en sammanhållen yrkesgrupp. Dessa betydelser hänger ihop; de professionella slår vakt om kvalité och om kunskap, att jobbet görs av ett ”proffs” blir en garanti att det blir väl utfört.

Under 1900-talet har journalistiken professionaliserats på flera sätt. Journalister har utvecklats till en tydlig yrkesgrupp med egna utbildningar, egna organisationer och en gemensam etik och standard för hur yrket ska utövas. Samtidigt har journalistyrket inte någon särskild yrkeslegitimation – det skulle stå i strid med grundlagens yttrandefrihet att kräva detta av någon som ska uttrycka sig i medier (Engblom 2001). Men de senaste 10-15 åren finns det också tecken på en motsatt utveckling, en de-professionalisering av journalistikens i västvärlden (Nygren 2008, Waisbord 2013). I andra delar av världen där medierna kämpar för en mer självständig ställning i relation till stat och politik är journalisternas strävan mot professionalisering fortfarande stark.

Det här kapitlet går igenom teorier om vad som kännetecknar en profession i relation till andra sätt att styra arbetet, forskning om journalistikens professionalisering och hur den utvecklats i olika delar av världen. Centrala frågor är professionaliseringens dubbla ansikte, både som en kollektiv identitet och som en disciplinering av de enskilda journalisterna samt journalistikens grad av autonomi i samhället. Även tendenserna till de-professionalisering beskrivs, och frågan är vad det betyder för journalistiken och dess ställning i samhället.