I essän ”En dialog” (1751) argumenterar David Hume för att det finns universella, kulturoberoende moraliska principer, och i essän ”Om polygami och skilsmässor” (1742) ger han ett entydigt universalistiskt svar på en tillämpat normativ fråga när han hävdar att polygami är förkastligt oberoende av kultur eller tradition. På vilka grunder förkastar Hume polygami? Hur kan han hävda att dessa och andra moraliska argument och ståndpunkter är universellt giltiga? Och hur kan universalismen förenas med den moraliska sentimentalismen? Jag skisserar först argumentet mot polygami i ”Om polygami och skilsmässor” och idén om ett stadigt och allmänt perspektiv i Treatise och Enquiry. Huvuddelen av diskussionen ägnas därefter åt Humes behandling av kulturrelativismens problem i ”En dialog”.