Den här artikeln handlar om relationen mellan vetenskaplig teori och pedagogers strävanden mot det de värderar som bra och viktigt. Den anknyter till en övergipande fråga om pedagogiska & didaktiska teoriers möjligheter att fungera som fond för (blivande) lärares etiska reflexioner över sina egna handlingar och sig själva som professionella moraliska subjekt. Här koncentrerar jag emellertid analysen av teoretiska perspektiv till några av de metaforer som är utmärkande för de aktuella perspektiven, och diskuterar deras möjlighter att rikta uppmärksamheten mot läraryrkets moraliska dimension. Min fråga är inte den kunskapsstyrda frågan om vilken pedagogisk teori som bäst producerar tekniskt och instrumentellt goda lärare. I stället diskuterar jag vilka etiska och moraliska meningar och möjligheter till självreflexion och omdömesbildning som de vetenskapliga perspektiven, framför allt det aktuella sociokulturella perspektivet, erbjuder (blivande) lärare.