Kapitlet visar med exempel tagna från sjuksköterskor som fungerar som vårdkoordinatorer för patienter med njursvikt hur yrkesföreträdaren måste förena den professionella rollen med framträdandet som person. Filosofer som inspirerat hans analys är bland andra Hannah Arendt och Rahel Jaeggi. Gunnarson menar att kravet på en framträdelse av yrkesutövaren som person, inte trots yrkesrollen utan just genom den, gäller för alla mellanmänskliga yrken där existentiella dimensioner och livsval står på spel. Om yrkesutövaren har ambitionen att möta och lyssna till patienten, eleven eller brukaren som en person, kan hen inte helt stanna i sin roll. Detta eftersom mötet med en unik någon förutsätter att man står i kontakt med det som är unikt hos en själv och genom tal och handling förmår ta i beaktande det som är nytt i mötet. Här handlar det alltså inte om att helt träda ur yrkesrollen, eftersom det är den som ligger till grund för mötet, hjälper till att formulera målen för det, skapar ett grundläggande förtroende mellan parterna och skyddar dem från godtycke, felaktigheter och diskriminering. Utmaningen är i stället att finna en balans mellan roll och person i yrkesutövningen.