Forskningen om svensk turism till Gambia har hittills varit begränsad och ofta fokuserat på generella utvecklingsfrågor inom turism i låginkomstländer. Denna studie undersöker vilka faktorer som bidrog till den svenska turismens tillväxt under 1960-1980-talen och den senare nedgången efter 1994. Studien bygger på en flerstrategisk forskningsdesign med kombinerade kvalitativa och kvantitativa metoder, inklusive nio intervjuer med nyckelaktörer inom Gambias turistnäring, en enkätundersökning riktad till svenska resenärer samt dokumentanalys av historiskt material. Analysen utgår från push-pull-modellen, postkoloniala perspektiv och teorier om hållbar turism.

Resultaten visar att framgången under pionjärperioden byggde på starka pull-faktorer såsom exotism, prisvärdhet och trygghet, förstärkta av personliga relationer mellan svenska turister och lokalbefolkningen. Nedgången kan kopplas till politisk instabilitet, bristande långsiktiga investeringar och ett ensidigt beroende av internationella researrangörer. Jämförelsen med Thailand visar att strategiska satsningar på infrastruktur, produktdiversifiering och lokal inkludering kan omvandla en nischmarknad till en global turistdestination, något som Gambia inte lyckades genomföra. Studien understryker behovet av en kombination av långsiktig planering, ökad lokal kontroll och stärkta relationella värden för att åter göra Gambia attraktivt på den svenska marknaden.