Studiens syfte är att ur gymnasieelevers perspektiv och på fenomenologisk grund beskriva, analysera och bidra med förståelse för inkluderande undervisning och hur den didaktiskt kan förstås och möjliggöras. Studien har vägletts av tre frågor: (1) Hur konstitueras inkluderande undervisning utifrån elevers perspektiv? (2) Hur visar sig inkluderande undervisning i lärares arbete, enligt elever? (3) Vad bidrar inkluderande undervisning till, ur elevernas synvinkel?

Elevernas perspektiv betraktas både som en del av studiens inkluderande strävan och som kritiska röster med potential att utmana etablerade förståelser och praktiker. Studien utgår från en bred förståelse av inkludering, oberoende av exkluderingsorsak, och vilar på en fenomenologisk grundsyn där världen är levd och tar form i och genom människans upplevelser och handlingar. Detta innebär epistemologiskt att kunskap om världen endast kan nås genom den mänskliga erfarenheten. I linje med en kontinental bildningstradition uppfattas inkludering i studien som en i grunden didaktisk strävan, som förverkligas i vad som här benämns som bred undervisning.

Det empiriska materialet har producerats i sex svenska gymnasieskolor och utgörs av elevernas reflektioner kring aktuella och tidigare skolerfarenheter. Materialet består av digitala fritextenkäter (cirka 600 elever), intervjuer (individuella och i grupp, 21 elever) samt kreativa workshops (t.ex. tecknande, collage, rollspel) i två klasser. Analysen har genomförts genom sju fenomenologiska steg i syfte att upprätthålla en öppen, fenomenologisk attityd. Resultaten visar att elevernas erfarenheter av inkluderande undervisning utgör en process sammanvävd av tre aspekter: en subjektiv upplevelse av trygghet och bekvämlighet, en intersubjektiv gemenskap präglad av rättvisa och tillåtande atmosfär, samt en lärandeprocess som väcker motivation, nyfikenhet och vilja till utveckling. Dessa erfarenheter möjliggörs genom tre didaktiska dimensioner: didaktisk persona (lärarens autenticitet och förhållningssätt), didaktisk allians (undervisningsrelationen mellan lärare och elever) samt didaktisk aktion (konkreta undervisningshandlingar). Tillsammans bildar dessa vad som benämns Sammanvävd inkluderande undervisning (SIU).

Studiens resultat visar att inkluderande undervisning kan förstås som en riktad men öppen bildningsprocess. Denna möjliggör ett kontinuerligt didaktiskt rummande, kännetecknat av en återhållsam undervisning som ger alla eleverna möjlighet att lära och utvecklas. Resultaten bidrar med teoretiska begrepp och praktiska modeller som kan bidra till en förståelse för och en utveckling av inkluderande undervisning i forskning, lärarutbildning och undervisningspraktik.

This thesis explores how inclusive education is experienced, understood, and made possible through teaching, from the perspective of upper secondary school students. The study is grounded in phenomenology and aims to contribute to an understanding of how inclusive education through Didaktik can be understood and enacted. The research is guided by three questions: (1) How is inclusive education constituted from the students’ perspective? (2) How does inclusive education manifest in teachers’ work, according to students? (3) What does inclusive education contribute to, from the students’ point of view? Students’ perspectives are seen both as a striving for inclusion within the study itself and as critical voices capable of challenging established understandings and practices. The study is based on a broad understanding of inclusion, regardless of the reason for exclusion, and rests on a phenomenological view of the world as lived and made meaningful through human experience, life, and action. Epistemologically, this implies that knowledge of the world can only be accessed through human experience. In line with a continental tradition of Bildung, inclusion is understood as a fundamentally didaktic endeavor, realized through what is referred to as broad teaching. The empirical material was produced in six Swedish upper secondary schools and consists of students’ reflections on both current and previous school experiences. The material includes digital open-ended surveys (approx. 600 students), interviews (individual and group, 21 students), and creative workshops (e.g., drawing, roleplaying) with two classes. The analysis followed seven phenomenological steps, aiming to maintain an open, phenomenological attitude. The findings show that students’ experiences of inclusive teaching comprise three interwoven aspects: a subjective sense of safety and comfort; an intersubjective community characterized by equity and openness; and a learning process that stimulates motivation and the desire to develop. Inclusive teaching is made possible through three didaktic dimensions: didaktic persona (the teacher’s authenticity and stance), didaktic alliance (the teacher–student relationship), and didaktic action (concrete pedagogical practices). They together form what is termed Interwoven Inclusive Teaching (IIT). The thesis concludes that inclusive education emerges when teachers didaktically create a spatiality that enable students to learn and grow beyond societal limitations. The results offer both theoretical concepts and practical tools for understanding and developing inclusive teaching in research and in teaching practice.