Trots nästan dagliga nyhetsrapporteringar som pekar på motsatsen har det totala våldet per capita i Sverige inte ökat sedan början av 2000-talet. Däremot har det grova våldet, med skjut- och stickvapen, ökat kraftigt. Våldsbrotten har med andra ord blivit färre men värre. Även den ekonomiska brottligheten med bidrags- och välfärdsbrott har ökat de senaste årtiondena. Eftersom inkomster från bedrägerier ofta utgör en grundinkomst för den organiserade brottsligheten är det viktigt att åtgärder riktas både mot vålds- och ekobrott. Att analysera den geografiska spridningen av den organiserade brottsligheten kan öka förståelsen för organisationsformer, rörlighet och geografisk bundenhet, vilket förhoppningsvis kan leda till åtgärder som minskar handlingsutrymmet för de kriminella organisationerna.

I den här rapporten till ESO undersöker Hernan Mondani och Amir Rostami brottsutvecklingen i Sverige 2011–16 med särskilt fokus på den geografiska dimensionen av den organiserade brottsligheten. Rapporten visar bland annat att organiserad brottslighet förekom i hela landet men att flest brott skedde i Stockholm. Motorcykelgäng var den dominerande typen av organisation medan maffiaorganisationerna var lokala och urbana. Ett annat resultat tyder på att kriminella med hög rörlighet var särskilt viktiga för de kriminella organisationernas handlingsutrymme. För att komma åt den organiserade brottsligheten menar författarna att det krävs mer än hårdare straff och fler poliser. Förmågan att ersätta enskilda individer och organisationernas snabba anpassningar till nya förutsättningar innebär att det behövs koordinerade och sammanhållna insatser från fler berörda myndigheter utöver polisen för att bekämpa denna typ av brottslighet.