Rachel Cusk, född 1967, har med framgång skrivit en rad romaner och självbiografiska böcker. Den röda tråden är skrivandets praxis och författarens möjligheter att gå emot invanda förväntningar på vad en litterär text ska erbjuda. För ett par år sedan läste jag en intervju med Cusk i The New Yorker där hon menade att romankaraktärer inte existerar längre. Jag studsade till och tänkte att kanske ska den utsagan förstås som en varudeklaration.

Hon återvänder gärna till skapandets metanivåer både i intervjuer och i sina verk, och Cusk är inte en författare som med lätt inbjudande hand tråcklar en handling som läsaren dras in i. Nej, hon vill störa, till och med sabotera, varje läsares bekvämlighetsposition. Cusks metod värdesätter ett distinkt sökande efter det tolkningsbara, och hon är som bäst när hon låter människans hemtama vardagsritualer glänta på dörren mot det mörka, det skruvade, det oförklarliga.Cusk växte upp i Kanada, bodde under många år i England, men bytte efter brexit den brittiska landsbygden mot Paris där hon bor med sin konstnärsmake. Det här att hon lever med en konstnär syns i den senaste romanen ”Parad” (övers: Niclas Hval; Albert Bonniers Förlag). Den handlar uteslutande om konst, konstnärer och konstruktioner. Fast är roman verkligen en passande beskrivning av det intellektuella strukturerande som pågår i bokens fyra löst sammanhängande delar, där karaktären G som alltid är konstnär också är både subjekt och objekt, man och kvinna (eller i alla fall han/hon), och där jag-berättaren G plötsligt kan tala i tredjeperson?

Det var länge sedan jag kände en sådan stark frustration inför en skönlitterär text. Under den första läsningen faller jag ständigt i andra tankar för att det är skrivet med manér och innehållet känns betydelselöst, trots att jag ser hur varje mening är genomtänkt urkarvad, ditsatta som de är av ett svalt geni. Konstnärerna G iscensätts i multipla roller genom ett experiment som blandar autofiktion, samtidsessä och dialoger inom och mellan absurda vänskaper och uttryckslösa familjer i kvicka tempusbyten. Som läsare hinner jag inte bli bekväm med hastigheten innan den byts.