Från min horisont är den politiska postmodernismen intressantast i dess profetiska betydelse; inte minst med tanke på de senaste årens populistisk-autokratiska våg. I ljuset av hur sanningsbegreppet aktualiserats och satts på spel av en hybridiserad dödsdans mellan teknologi och politik under 2000-talet, så innehåller postmodernismen en träffsäker förutsägelse om den framtid som nu är här. Om postmodernismen är död så lever postmoderniteten.

     Den postmodernism som en gång tog mig med storm är den estetiska. Med lekfull elegans och humor krympte den avståndet mellan den institutionella platsen och konstens terränger. Tidigare i essän använde jag Wallensteins indelningar i tre varianter av det postmoderna och det är den tredje, fortsättningen på den senmoderna estetikens sönderfall där det postmoderna är sprunget ur konstens eget fält, som jag outtalat alltid förordat och sökt mig mot. Här trotsas såväl modernism som formalism, men inte i ett teoretiskt manifest utan genom en uppluckring av tydliga estetiska gränser där det fortfarande finns en smak, en stil, en obunden individuell ansats att inspireras av. 

     Den diffusa krumeluren eller det till synes slumpmässiga urvalet kan vittna om att hur vi människor förlänar objekt olika slags estetisk uppmärksamhet säger något om konstens mening. Det lärde jag mig av postmodernismens vantrogna dans mellan konst och vetenskap.