Denna artikel tar sin utgångspunkt i hur retoriken under moderniteten beskrivs som ett hot mot föreställningsförmågan och det genialiska ska-pandet i syfte att kunna ställa frågan om retorikens förmåga att tänka det nya. Mot denna splittring av den retoriska traditionen vänds sedan blicken mot strukturalismens reintegrering av retoriken, hur denna har grundats i en dunkel relation mellan språkligt och ekonomiskt värde samt hur i syn-nerhet Ernesto Laclau har hanterat denna fråga. Via Laclaus begrepp den tomma betecknaren och Marx dito den allmänna ekvivalenten utreds sedan tre potentiella läsningar av Laclaus teori om retoricitet och språkligt skapande. Genom dessa läsningar framträder risken med att modellera en språk- och retoriksyn på värdeformen, inte minst eftersom ett otillräckligt erkännande av denna modell också potentiellt underminerar Laclaus begrepp om retoricitet.

This article takes as its starting point the modern description of rhetoric as a threat to imagination in order to ask the question concer-ning rhetoric's ability to think the new. Against the modern fragmentation of the rhetorical tradition, the focus then turns to the structuralist reinteg-ration of rhetoric, how this has been based on an obscure relationship between linguistic and economic value, and how in particular Ernesto Laclau has dealt with this issue. Through Laclau's concept of the empty signifier and Marx's concept of the general equivalent, three potential rea-dings of Laclau's theory of rhetoric and linguistic creation are then explo-red. These readings reveal the danger of modelling an understanding of language and rhetoric on the value-form, not least since an insufficient recognition of this model also undermines Laclau's concept of rhetoric.