Migration har sedan början av 2000-talet blivit en allt viktigare politisk fråga i de nordiska länderna Sverige, Finland, Norge och Danmark. På det migrationspolitiska området har de nordiska länderna, i likhet med övriga Europa, infört nya regler och förändrat lagstiftningen. Från olika utgångspunkter har länderna närmat sig varandra vad gäller migrationslagstiftningens utformning (det vill säga asyl-/flyktinginvandring; familjeåterföreningsinvandring; arbetsmarknadsinvandring från utanför EU).

Syftet med denna rapport är att analysera utformningen av lagstiftningen på det migrationspolitiska området i de fyra nordiska länderna Sverige, Danmark, Norge och Finland under perioden 2000 till 2022 (notera att rapporten inte behandlar integration, det vill säga, åtgärder riktade till de personer som erhållit tillstånd att komma in i landet). Rapportens ambition är inte att förklara och etablera orsakssamband mellan olika faktorer, men lagstiftningen på det migrationspolitiska området relateras till ett antal aspekter som lyfts fram i tidigare forskning och utgör grunden för rapportens tre preciserade frågeställningar:

När har populistiska högerradikala partier fått möjlighet att direkt påverka regeringspolitik (antingen via formell regeringsmedverkan eller som stödparti)?

Vilket väljarstöd har de högerradikala partierna haft?

Vilken har invandringens nivå varit?