Det finns en uppenbar längtan i vår tid efter antikens berättelser. Häromåret utkom en engelsk nyöversättning av Illiaden som skapade rubriker och sensation i bredare kulturkretsar än de gängse akademiska. Ungefär samtidigt fick Madeline Miller oväntad draghjälp av den politiskt besvärliga appen TikTok för sin tio år gamla bok om Akilles, som plötsligt sålde i miljontals exemplar. Statsvetaren Johan Tralaus nyutkomna, associativt skickliga ”Myten om tidens början” kretsar kring Hesiodos dikt om Kronos. Och när jag bevistade ett samtal om översättningsarbetet med Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” nyligen var hörsalen på Kulturhuset i Stockholm fullsatt - av ungdomar. Den subkulturella trenden ”dark academia” tycks vara här för att stanna.

Litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullheds bok ”Filomelas förvandlingar – Myten om det outsägliga” landar mitt i denna strömning. Hon spårar den antika myten om Filomela, athensk prinsessa, som våldtas av kung Tereus och får sin tunga avskuren för att inte kunna vittna om händelsen. Övergreppet avslöjas ändå när Filomela listigt väver in avslöjande tecken i ett tygstycke som sänds till systern Prokne, maka till förövaren. Syskonen hämnas skändningen genom att dräpa Tereus son Itys och serverar fadern barnets kött. I samma stund som Tereus förstår vad han ätit drar han sitt vapen vilket får gudarna att förvandla honom och de två systrarna till fåglar: en härfågel, en svala och en näktergal.

Övergrepp, barnamord, systerskap, ödet och den egna viljan – tematiken som omgärdar Filomelamyten är rik, brutal och sinnlig. Schottenius Cullhed följer bildberättelsens genealogi från ”Odysséen” via en rad andra viktiga verk fram till Édouard Louis autofiktiva roman ”Våldets historia” från år 2016.