I denna essä resonerar författaren kring det normkritiska perspektivets etablering och utveckling i Sverige utifrån sina erfarenheter av att som pedagog, författare och akademiker ingående ha arbetat med perspektivet. I texten presenteras varför och hur perspektivet uppstod, på vilka sätt det i många olika sammanhang fick ett stort genomslag och hur det togs emot både med öppna armar och med ifrågasättanden. Författaren tydliggör att det normkritiska perspektivet handlar om gemensamt lärande genom pedagogiska kriser, inte om individuellt rättänkande. Essän tar avstamp i ett samtal som spårade ur och vindlar vidare via en beskrivning av de arenor och publikationer där begreppet utvecklades, det föreslås att denna utveckling kan förstås som rhizomatisk. Den stundtals agiterade mediala debatten kring begreppet presenteras översiktligt och resonemang förs kring hur den kan tänkas ha påverkat arbetet med begreppet i praktiken. Vidare diskuteras hur suffixet kritik har fått kritik och hur detta kan förstås och i sin tur kritiseras. Avslutningsvis argumenteras för vikten och behovet av vidare forskning kring begreppet som sådant och kring dess tillämpning.