Denna rapport har skrivits på uppdrag av Utredningen om åtgärder för stärkt trygghet i den byggda miljön (LI 2023:05). I rapporten kartlägger vi tvingande lagstiftning kring Business Improvement Districts (BID) i relevanta och med Sverige jämförbara länder i Europa, närmare bestämt Storbritannien, Irland, Tyskland, Holland samt Spanien. Fokus ligger på tre huvudsakliga frågor:  

1. I vilken utsträckning och för vilka aktörer är platssamverkan frivillig respektive tvingande? Vi finner att tvånget praktiskt taget alltid tar formen av en skatt eller avgift som åläggs antingen fastighetsägare, näringsidkare eller båda. Medan det vanligaste i den amerikanska modellen är att fastighetsägare betalar är europeiska näringsidkare ofta med och betalar, eller till och med är de enda som betalar.

2. Hur inträder en obligatorisk samverkan (dvs. är det någon annan som initierar det eller sker det per automatik)? Vi konstaterar att upprättandet av en europeisk BID brukar utgöra en tvåstegsprocess. I det första steget kan vissa aktörer initiera en omröstning om huruvida ett specifikt BIDförslag ska införas. Därefter hålls en omröstning, men trösklarna som måste nås för att godkänna BIDen varierar mellan olika länder.

3. Vad innebär ett eventuellt tvång för de ingående aktörerna, hur finansieras obligatorisk samverkan, och hur säkerställer man i så fall att reglerna efterlevs? Vi finner att tvånget i första hand helt enkelt innebär att relevanta privata aktörer måste betala en extra avgift eller skatt, vilken utgör BIDens huvudsakliga finansieringskälla. Vanligen garanterar det offentliga att avgifterna betalas och reglerna efterlevs. Efter en viss period brukar en BID behöva förnyas genom en ny omröstning.