Genom skrivandet av denna vetenskapliga essä ville jag utforska det slags utvidgade lyssnande som jag strävar efter och använder i mitt yrke som rytmiklärare.[1] Texten tar avstamp i två berättelser som rör sig kring detta lyssnande. Berättelsernas själva ordval gav mig sedan nyckelord som ledde undersökningen framåt: Tystnaden, En enad och gemensam handling, Rummet, Centrum, fokus, mitt, Blicken, Tiden, Rörelsen, Närvaron, Kroppen, Delarna och helheten samt Gesterna. Jag tar i texten hjälp av, eller spjärn emot, tankar av bland andra Don Ihde, Michael Polanyi och Marcia Sá Cavalcante Schuback. Med finns även koreografen och professorn i rytmik Susanne Jaresand, samt essäisten Ann Carson. 

Arbetet har visat mig hur vår kultur, såväl som den filosofiska traditionen, sedan lång tid tycks ha kretsat kring den sedda världen framför den hörda, inlyssnade. Kanske detta är en av anledningarna till att jag i mitt yrke ofta stött på oförståelse. Nu finner jag genom skrivandet detta uppdelande av sinnena orättvist för dem båda – att det till exempel är möjligt att se på ett lyssnande sätt. Kroppen blir hemvist till detta lyssnande, som tar in tiden, rummet, rörelsen och de klanger som uppstår. 

Går det att kläda detta lyssnande i ord? Jag ville försöka. Genom orden kan jag kanske nå en ny förståelse. 

 [1] Rytmikmetoden formulerades av Émile Jaques-Dalcroze runt sekelskiftet 1900. Se till exempel hans verk Rytm, musik och utbildning (Stockholm: KMH förlaget 1997).

By writing this scientific essay I wanted to investigate the notion of expanded listening, as I use it in my work as a Eurhythmic teacher[1]. The text begins with two experiences from my everyday work life, where this listening appears. These experiences, when written down, gave me some keywords that led the investigation forward: Silence, Common act, Space, focus, center point, Glance, Time, Movement, Presence, Body, The parts and the whole, Gestures. I found the work of, among others, Don Ihde, Michael Polanyi and Marcia Sá Cavalcante Schuback helpful, as well as something to contrast against. The choreographer and professor in Eurhythmics Susanne Jaresand is present in the text, as well as the author Ann Carson. 

The essay also suggests that our culture, as well as the philosophic tradition, for a long time has had its focus on understanding the world as seen, instead of heard or listened to. Maybe that is why this expanded listening has been met with incomprehension by colleagues throughout the years. I now believe that this division of the senses is unfair, and that it is actually possible to see in a listening way – a listening that lives in the body, and incorporates time, space and movement. 

Is it possible to dress this listening experience in words? I had to try. To me, this try has led to a new understanding of expanded musical listening. 

 [1] As formulated by Emile Jaques-Dalcroze in the beginning of the 20th century