Som en del av förberedelserna för Sverigepremiären av ”Tysk höst”, träffade ensemblen Ann-Judith Rabenschlag Karpe, lektor i tysk samtidshistoria, som berättade om det Tyskland som Stig Dagerman mötte på sin reportageresa hösten 1946. Här följer ett sammandrag.

Tyskland 1945 – 1949. Denna märkliga tid mittemellan. Inget krig längre, men ingen riktigt ny början heller. Det finns ingen tysk stat, det är de allierade som styr. Hitler har tagit livet av sig, nazisterna är besegrade. Över 60 millioner människor har dödats under kriget världen runt, soldater på slagfältet, kvinnor, barn och äldre hemma. Nu är det slut med masslaktandet. Men inte med lidandet. Kylan och hungern fortsätter, inte minst i Tyskland. ’Vargarnas tid’ – som åren har kallats inom forskning. Det är här den unge Stig Dagerman reser omkring, gör sina intervjuer och för anteckningar.

”Inget krig längre, men ingen riktigt ny början heller.”

När jag googlar efter bilder av Tyskland under efterkrigstiden fastnar jag vid ett fotografi: En man står på en stubbe i Berliner Tiergarten och försöker hugga av några bitar ved. I bakgrunden syns den brandskadade tyska riksdagen. En rekordkall vinter väntar. Antagligen bor mannen i en av bostadsruinerna. Kanske lyckas han även att stjäla några potatisar någonstans, för att bedöva den värsta hungern. Vad har mannen gjort under kriget? Var han soldat? Var han nazist? Har han begått krigsbrott vid östfronten, till och med avrättat judiska kvinnor och barn? Eller har han själv suttit i ett av de många tyska koncentrations- och strafflägren?  Eller så tillhör han de 12 miljoner tyskar som har flytt från sina hem i de gamla tyska områdena i nuvarande Polen? Oavsett – ved och potatis behöver alla nu.