Föreliggande essä tematiserar hur vetenskapen och dess institutioner (universitet, undervisning och forskning) hotas av olika krafter och tendenser i samtiden. De hot som identifieras är riktade mot flera av akademins traditionella kvaliteter, som att tänka och diskutera genom samarbete och konkurrens - en förutsättning för den dialektik som är oundgänglig i det öppna akademiska samtalet.

Jag förespråkar inte en avskild akademisk sfär, utan snarare en dialog mellan akademi och omgivande samhälle som i högre grad än i dag sker på akademins villkor. Vi går oroväckande snabbt mot en utveckling där vi i stället för att tänka tillsammans tycker som individer. Här har akademin och forskarsamhället ett egenansvar i att stanna upp och självkritiskt resonera med sig själva, kolleger och studenter för att tydliggöra bevekelsegrunder, samt värna den egna intressesfären. Konflikt enligt den logik sociala medier skapat är vansklig för vetenskapssamhället att träda in i, och essän kommer att ge exempel på varför. Faran i att komplexa begrepp transformeras till tomma honnörsord som urholkar den akademiska praktiken diskuteras också. I essäns avslutning poängteras behovet av att skapa medborgerlig tillit och tolerans genom mödosamt och långsiktigt arbete i gemensamma institutioner.