Denna uppsats handlar om interpersonell interaktion på digitala medier och dess sociala betydelse för unga vuxna (20-30 år) när den fysiska interaktionen inte är möjlig eller önskvärd. Den handlar också om medierad interaktion i allmänheten och belyser de digitala mediernas roll för interpersonell interaktion då det sociala landskapet idag präglas av dessa på många sätt. Frågeställningarna som formulerats för att besvara syftet är följande: 1) I situationer då det inte går att umgås ansikte-mot-ansikte, hur fungerar den digitala interaktionen som alternativ? 2) När föredrar unga vuxna interaktionen på digitala medier? 3) Går det att tillgodose det sociala behovet digitalt i samma grad som den ansikte-mot-ansikte? 4) Vad har Covid-19 haft för påverkan på hur unga vuxna ser på social interaktion? Studien utgår från en enkätundersökning samt två intervjuer, då denna uppsats utgår från den kvantitativa metodologin i första hand och kvalitativ i andra. Teorierna består av medialiseringsteori, medium teori och teori kring medierad kommunikation. Resultatet visade att det både gick att upprätthålla relationer och få ett socialt utbyte på digitala medier. Dess fördelar var inom teman som tidseffektivitet, geografiskt avstånd, rum och tidsoberoende, kravlöshet och tillgänglighet. Det var dock beroendeframkallande, ångestladdat och avsaknad av symboliska ledtrådar. De unga vuxna som deltog i studien hade delade meningar om hur Covid-19 påverkat den sociala interaktionen. Det var tydligt däremot att den medierade interaktionen på digitala medier hade varit viktig under pandemin.