Den här uppsatsens syfte är att undersöka tystnadens kommunikativa funktion i två svenska teaterpjäser, Leka med elden av August Strindberg och En talande tystnad av Erland Josephson. I min metod använder jag mig av en anti-essentialistisk hållning och intresserar mig i första hand för tystnadens funktion.

Tystnaden analyseras utifrån tre ingångar: dess relevans, konceptualisering och distanserande/förenande funktion. Analysen visar skillnader pjäserna emellan vad gäller tystnadsindikationer i teatertexten. En talande tystnad regisserar oftare explicit pauserna medan tystnaden i Leka med elden endast är antydd i texten och får sin relevans i Holms regi. Metaforer som avslöjar tystnadens konceptualisering förekommer i En talande tystnad men inte alls i Leka med elden. Tystnaden konceptualiseras både som en aktivitet och som ett tillstånd. I En talande tystnad har tystnaden främst en distanserande funktion, i Leka med elden en förenande funktion i högre grad men denna visar också exempel på en distanserande funktion hos tystnaden.

Min slutsats är att tystnadens funktion sammantaget i Leka med elden är att skapa en form för scenisk effekt, det vill säga, att vara dramatiskt effektiv. I En talande tystnad är tystnaden tematisk och en del av pjäsens själva innehåll.