I den här boken ges olika exempel på situationer där professionella förväntas ingripa för att skydda barn och unga – alltifrån bristande föräldraomsorg, misshandel, exploatering, väpnade konflikter, socioekonomisk utsatthet, till att skydda barn från ökad utsatthet till följd av sjukdom eller funktionshinder. Men hur långt sträcker sig egentligen ansvaret hos enskilda professionella inom välfärdens institutioner? Med utgångspunkt i min och andras forskning och i egna erfarenheter av att arbeta med dessa frågor som hälso- och sjukvårdskurator, är ambitionen med detta kapitel att bringa lite reda i ett ibland svårnavigerat fält. Kapitlet handlar om de professionellas uppgift, oavsett om det gäller arbete som lärare, sjuksköterska, kurator, psykolog, polis, socionom, barnskötare eller något annat yrke där kontakter med barn är vanliga. Alla dessa utgör tillsammans första linjens försvar i välfärden för barn som riskerar att fara illa. När personal inom verksamheter som berör barn och unga misstänker att ett barn far illa och kan behöva stöd eller skydd, är de skyldiga att göra en så kallad orosanmälan till socialtjänsten. Kapitlet tar ett brett grepp om professionssystemet och anmälningsskyldigheten, och sätter det svenska systemet och definitionerna i ett internationellt perspektiv. Forskning om vad som tenderar att anmälas presenteras, liksom hittills opublicerade forskningsresultat om anmälningsorsaker bland olika kategorier av sjukhuspersonal. Kapitlet fördjupar sig också i orsaker till att professionella inte anmäler sin oro för barn, samt hur bedömningar av barns utsatthet påverkas av sociala normer och känslor.