In recent decades, established political parties across Europe have become increasingly challenged by a new party family: the radical right. In terms of how mainstream parties respond to this challenge, Sweden has been a puzzling case both in a comparative European perspective and in light of established theories of party competition. Rather than co-opting the restrictive immigration policies of the radical right party the Sweden Democrats, the Swedish mainstream parties jointly converged on liberal policies. In addition, rather than being included as a coalition partner or support party to the government, the Sweden Democrats have been excluded from government formation despite a pivotal position between the established left and right blocs in the parliament. 

In order to explain these puzzling outcomes, this dissertation combines two bodies of scholarly literature that have tended not to communicate much: coalition theory and research on mainstream party reactions to the radical right. It uses a multi-method research design to analyse party behaviour at both the local and the national level, and in both the electoral and the parliamentary arena. In doing so, it identifies aspects of established theories and concepts in need of refinement. The dissertation argues that despite the apparently puzzling nature of the Swedish case, the isolation of the Sweden Democrats can be explained in terms of the strategic pursuit of policy, office, and votes.

The key to the strategic explanation lies in considering three things: first, that different kinds of party strategies interact, within and across arenas; second, that the choice of strategy is constrained, between different levels of a party and over time; and third, that we need to reconsider how some commonly used concepts – such as anti-pacts, winning coalitions, and policy dimensions – are operationalised. Rather than relying on the idea of qualitatively different ‘pariah’ or ‘anti-system’ parties, the findings of this thesis show how the isolation of a radical right party can be explained in terms of the strategic incentives of rival parties. The results also show that the transition from isolation to cooperation can, under certain conditions, be a rapid process. The dissertation is a contribution to research on coalition formation, spatial party competition, and mainstream party reactions to the radical right.

Den här avhandlingen behandlar frågan om hur etablerade politiska partier agerar när de utmanas av nya partier från den högerradikala partifamiljen. Studien fokuserar på Sverige och hur de svenska etablerade partierna har bemött det högerradikala partiet Sverigedemokraterna. Sverige har varit ett avvikande fall i jämförelse med många andra länder i Europa, där etablerade partier har tenderat både att bilda regeringar med stöd av högerradikala partier, och att ta över deras politiska positioner – framförallt i invandringsfrågan – för att försöka vinna tillbaka väljare. I Sverige valde de etablerade partierna istället (inledningsvis) att förflytta sina positioner bort från Sverigedemokraternas politik. Vidare har partiet trots sin starka position i riksdagen uteslutits från regeringssamarbete.

I syfte att förklara det svenska fallet kombinerar denna avhandling teorier om regeringsbildning med teorier om hur etablerade partier bemöter högerradikala partier. Studien kombinerar kvalitativ och kvantitativ metod för att analysera partibeteende på både lokal och nationell nivå, samt på väljararenan och den parlamentariska arenan. Genom att analysera ett avvikande fall vidareutvecklar avhandlingen etablerade teorier och koncept. Analysen visar att det svenska fallet, trots att det delvis skiljer sig från andra länder, kan förklaras i termer av hur partierna försöker uppnå tre strategiska mål: att vinna röster, att få genomslag för sin politik, och att sitta i regeringsställning. 

Den strategiska förklaringen består av tre delar. För det första måste vi beakta att olika partistrategier – t.ex. valet av sakpolitiska positioner och valet att misskreditera ett annat parti – kan påverka varandra. För det andra måste vi ta hänsyn till att partier inte alltid är fria i sina val. De kan förhindras från att tillämpa en viss strategi, antingen på grund av meningsskiljaktigheter inom partiet eller på grund av att det kan vara väljarmässigt riskabelt att alltför snabbt byta strategi. För det tredje behöver vi ompröva vissa av de koncept som vanligen används inom koalitionsforskningen – t.ex. vad som gör en koalition ”vinnande”, vilka politiska konfliktdimensioner som är de viktigaste, och hur vi bäst mäter förekomsten av ”anti-pakter” mellan partier.

Det strategiska perspektiv som presenteras i avhandlingen visar att isoleringen av högerradikala partier kan förklaras utan att hänvisa till att vissa partier är väsensskilda ”paria”- eller ”anti-system”-partier. Resultaten visar också att ett skifte från isolering till samarbete kan ske snabbt, givet att de strategiska förutsättningarna förändras. Avhandlingen är ett bidrag till koalitionsforskning, till forskning om partibeteende på väljararenan, samt till forskning om hur etablerade partier bemöter högerradikala partier.