Denna uppsats har undersökt båtbottenfärgsproducenters, båtklubbars och Kemikalieinspektionens arbete med och ansvarstagande gällande biocidinnehållande båtbottenfärg. Sedermera har kunskapen om alternativa metoder till båtbottenfärg undersökts hos enskilda båtägare i Stockholms län och hur denna insikt påverkat deras användning av biocidinnehållande båtbottenfärger. Två teoretiska ramverk baserade på Sustainable Corporate Social Responsibility och Attitude-Behavior-Context applicerades på empirin av undersökningens aktörer. Via tio stycken semi-strukturerade intervjuer har olika ansvarstagande och ståndpunkter kring båtbottenfärg framkommit hos båtbottenfärgsproducenterna, båtklubbarna och Kemikalieinspektionen. Producenterna menar att biocidbåtbottenfärg kan förhindra negativ miljöpåverkan medan båtklubbarna valt att helt fasa ut dem till följd av Stockholms miljöförvaltnings förbud av biocidbaserade skrovfärger i Mälaren efter 2020. Istället har epoxifärg rekommenderats till medlemmarna, vilket är problematiskt då Kemikalieinspektionen inte utreder miljöeffekter av denna färgtyp. Myndigheten har överfört det huvudsakliga tillsynsansvaret till Sveriges kommuner, hos vilka det råder bristfällig kunskap om båtbottenfärger och ofullkomlig kommunikation gentemot båtklubbar och båtägare. Båtägare känner osäkerhet över hur de ska förhålla sig till båtbottenfärg och saknar tilltro till alternativa metoder där de istället valt att lita på båtklubbars rekommendationer gällande epoxifärg, trots kostsamma påbud. 

This paper has examined how producers of antifouling paint, boat clubs and the Swedish Chemicals Agency address biocidal antifouling paint and the responsibility they are subject to. Subsequently, the knowledge of alternative methods to antifouling paint among individual boat owners in Stockholm County has been investigated and how this insight has affected their use of biocidal antifouling paint. Two theoretical frameworks based on Sustainable Corporate Social Responsibility and Attitude-Behavior-Context were applied to the empirics obtained from the stakeholders of the study. From ten semi-structured interviews it has been brought to the surface that the liabilities and attitudes surrounding antifouling paint differ among the producers of antifouling paint, the boat clubs and the Swedish Chemicals Agency. While the producers claim that biocidal antifouling paint in fact can prevent adverse environmental effects, the boat clubs have taken a different path and chosen to completely phase them out, as a result of Stockholm environmental administration agency’s prohibition of biocidal hull paints in Lake Mälaren after 2020. Epoxy paint has instead been recommended to their members, which is problematic since the Swedish Chemicals Agency does not investigate environmental consequences associated with this type of paint. The agency has commissioned the principal responsibility of supervision to the municipalities of Sweden, which possess defective knowledge about antifouling paints and moreover demonstrate deficient communication vis-à-vis boat clubs and boat owners. The latter express uncertainty as to which stance to take on antifouling paint and convey a lack of trust to alternative methods where they instead have chosen to confide in the recommendations of the boat clubs regarding epoxy paint, despite expensive decrees.