Tråkigheten är, enligt filosofen Sören Kierkegaard, repellerande. Vi vill varken ha eller vara tråkiga. Samtidigt är den en känsla som lämnar ut oss till oss själva – den har något väsentligt att säga oss om vårt sätt att vara och verka i världen. När lärare tråkas ut ställs de inför frågor om lärarpersonen, professionen och de pedagogiska-kulturella aspekter som påverkar yrkesvardagen. 

Syftet med föreliggande avhandling i ämnet den praktiska kunskapens teori är att undersöka och bidra med en förståelse av hur olika sorters tråkighet visar sig i gym- nasielärares yrkesvardag. Med särskilt fokus på att tolka, analysera och beskriva svenska och finlandssvenska lärares erfarenheter av tråkigheten som en existentiellt öppnande känsla är syftet att också undersöka de existentiella dimensioner som visar sig med tråkigheten. Avhandlingens empiriska material består av semistrukturerade intervjuer och fokusgruppsamtal med gymnasielärare från Sverige och Finland. Dessa har analyserats med utgångspunkt i existensfilosofiska och känsloteoretiska perspektiv. 

I undersökningen framkommer fyra sorters tråkighet i yrkesvardagen: Den första sorten, den vardagliga långtråkigheten, visar sig som tätt förbunden med yrkets cykliska karaktär, med dess rutinbundenhet och förutsägbarhet. Här synliggörs känslans tidsliga dimension och frågan om frihet och meningsfullhet i det återkommande. Den andra sorten, tristess i väntan, visar sig i situationer där lärarna är antingen tillgängliga för elever som arbetar självständigt i klassrummet eller tillseende medan elever skriver examinationer. Här synliggörs dimensioner av meningsförlust och förfrämligande, men även tråkigheten som något skamligt i relation till ett lärarideal. Den tredje sorten, självuttråkning i det roliga, visar sig i ett situationellt kraftfält som får sin laddning av två imperativ: skolan ska vara tråkig och skolan ska vara rolig. Här synliggörs en dimension av ett inautentiskt lärarsjälv. Den fjärde sorten, leda in absurdum, visar sig i en kolliderande situation av ”hjärndöd”, meningslös dokumentation och dokumentation som syftar till elevers lärande. Här aktualiseras i synnerhet en existentiell dimension av det absurda. 

Med inspiration från filosofen Albert Camus diskuteras avslutningsvis hur lärare drar en revolterande gräns genom ett uttryckt nej! mot det som hotar att överträda och ett samtidigt ja! till bland annat det yrkeskunnande de besitter och de i yrket förankrade värden som måste försvaras. Avhandlingen visar att tråkigheten är en erfarenhet som kan bidra till fördjupad självförståelse, professionell reflektion och ett förnyat engagemang i huvuduppdraget. 

Boredom is, according to the philosopher Søren Kierkegaard, repelling. At the same time, boredom is a feeling that has something essential to tell us about the way we are and how we act in the world. When teachers become bored, they are confronted with questions about the teacher as a person, the profession as such, and the pedagogical and cultural aspects that influence their day-to-day working lives. 

The aim of this thesis, which is anchored within the Theory of practical knowledge, is to investigate and contribute to an understanding of how different forms of boredom manifest themselves in the everyday working lives of upper secondary school teachers in Sweden and Finland. The aim is also to investigate the existential dimensions expressed through boredom. The empirical data for this thesis consists of semi-structured interviews and focus group discussions.

The study reveals that four forms of boredom manifest themselves. The first form, Langeweile of everyday life, manifests itself in working life as closely linked to the cyclical nature of the profession. Here, the temporal dimension of the emotion and the question of freedom and meaning in the repetitive nature of the work are brought to the fore. The second form, boredom while waiting, manifests itself in situations where teachers are supervising while pupils sit examinations. Here, dimensions of loss of meaning and strangeness are made visible, but also boredom as something shameful. The third kind of boredom, self-boredom within compulsory fun, manifests itself in a situational force field charged by two imperatives: school must be boring and school must be fun. Here, a dimension of an inauthentic teacher-self comes to the fore. The fourth form, tedium ad absurdum, manifests itself in a situation where ‘brain dead’ meaningless documentation and documentation aimed at supporting pupils’ learning collide. Here, in particular, an existential dimension of the absurd comes to the fore. 

In conclusion, drawing inspiration from the philosopher Albert Camus take on revolt the thesis discusses how teachers draw a line by saying an emphatic ‘no!’ to that which threatens to cross the line, while simultaneously saying ‘yes!’ to, amongst other things, the professional expertise they possess and the values inherent in the profession that must be defended. Overall, the thesis helps to demonstrate that boredom can contribute to a deeper self-understanding, professional reflection and a renewed commitment to the profession’s core mission.