The United Nations’ 2030 Agenda calls for “transforming our world”, spurring demands for environmental knowledge such as climate models, carbon budgets, and policy roadmaps. Simultaneously, sustainability governance has increasingly promoted co-produced, actionable science involving diverse societal actors. Yet progress towards global sustainability goals remains limited. Why does more collaborative knowledge not necessarily result in transformative action? This thesis argues that the answer lies in prevailing knowledge politics, which often treats knowledge as technical expertise and power as the capacity to implement it. Such a view obscures the complex ways in which knowledge and action are co-created. To address this limitation, the thesis develops more nuanced understandings of power, knowledge, and their interrelations. It argues that co-production does not automatically generate transformation because it is shaped by contested knowledge-power relations. Drawing on co-production as an idiom, the thesis examines how co-production as practice is imagined and performed, and how these imaginaries enable or constrain pathways towards contextually envisioned sustainability futures. Empirically, the thesis analyses sustainability knowledge production and use across Swedish sustainability and research policies, two transdisciplinary research programmes, and the Russian climate lawsuit before the European Court of Human Rights. While these arenas are informed by dominant imaginaries of knowledge and sustainability, actors reinterpret and contest them in ways that produce diverse forms of action, from ocean science initiatives to climate justice claims. By examining these encounters as political spaces where knowledge and action meet, the thesis explores how co-production can both support and hinder transformative change towards sustainability.

Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling är en uppmaning att ’omvandla vår värld’. Denna transformationsdiskurs, som förordas på internationella och nationella nivåer inom hållbarhetsstyrning, ger upphov till en omfattande produktion av miljökunskap: tekniska färdplaner, koldioxidbudgetar, klimatmodeller och liknande. Under de senaste två decennierna har det dessutom skett en diskursiv och institutionell förskjutning mot användbar och handlingsinriktad vetenskap som samproduceras med samhälleliga aktörer. Trots denna tillväxt av kunskap och samarbetsinsatser är framstegen mot de globala hållbarhetsmålen begränsade. Detta väcker en central fråga: varför leder inte mer samarbetsbaserad kunskap alltid till transformativ handling? Avhandlingen argumenterar för att en viktig förklaring ligger i rådande kunskapspolitik, där kunskap förstås som teknisk miljöexpertis och makt som den politiska viljan att omsätta denna expertis i praktiken. Detta perspektiv fångar inte hållbarhetsstyrningens komplexa verklighet, och satsningen på samproduktion och handlingsinriktad vetenskap tycks i begränsad utsträckning ha utmanat denna förståelse.

Som ett sätt att bemöta denna missuppfattning om relationen mellan kunskap och handling undersöker avhandlingen mer nyanserade förståelser av makt, kunskap och kunskapspolitik. Den tecknar en mer komplex bild av hur kunskap och handling samskapas av en mångfald samhälleliga aktörer som arbetar mot kontextbundna och kollektiva visioner om hållbarhet. Avhandlingen argumenterar för att samproduktion, som en praktik som främjas av forskningsfinansiärer för att stimulera framväxten av handlingsrelevant kunskap producerad på demokratiska och ansvarsfulla sätt, inte automatiskt leder till samhällelig omvandling. Orsaken är att denna praktik formas av komplexa sammanflätningar mellan kunskap och makt. För att problematisera samproduktion som praktik använder avhandlingen det teoretiska perspektivet samproduktion som idiom. Samproduktion som praktik syftar på kunskap och handling som kollektivt produceras av olika aktörer med ambitionen att åstadkomma förändring i riktning mot deras respektive hållbarhetsvisioner. Samproduktion som idiom undersöker relationen mellan kunskap och makt. Genom detta teoretiska perspektiv analyseras hur samproduktion som praktik föreställs och genomförs samt vilka transformativa vägar mot kontextuellt definierad hållbarhet den möjliggör eller förhindrar.

Empiriskt undersöker avhandlingen policy och praktik kring produktion och användning av hållbarhetsrelaterad kunskap. Detta innefattar svensk hållbarhets- och forskningspolitik, två transdisciplinära forskningsprogram (ett svenskt och ett internationellt) samt den ryska klimatprocessen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Dessa samproduktionspraktiker och styrformer präglas av dominerande politiska föreställningar om kunskap och hållbarhet. Samtidigt skapar olika samhällsaktörer mångtydiga och situationsbundna tolkningar av dessa föreställningar, vilket ger upphov till en mångfald av handlingsorienterade havsvetenskapliga projekt, ifrågasättanden av klimatomställningens politik inom forskningsprogram och radikala föreställningar om klimaträttvisa formulerade av civilsamhället. Syftet med analyserna är att undersöka olika samproduktionsarenor och samproduktionsmöten som politiska rum där kunskap och handlingmöts. Ambitionen är att identifiera hur dessa rum kan stödja, eller misslyckas med att stödja, transformativ samhällsförändring i riktning mot hållbarhet. Det empiriska materialets bredd möjliggör nya förståelser av hur samproduktion kan föreställas och praktiseras längs olika maktdimensioner och vilka konsekvenser dessa föreställningar och praktiker kan få i relation till ambitionen att förändra hållbarhetsstyrning.

Avhandlingen ansluter till litteratur om hållbarhetsomställningar och hållbarhetstransformationer, hållbarhetsvetenskap samt gränsytor mellan vetenskap och politik inom miljöområdet. För att hantera den begränsade teoretiseringen av relationen mellan makt och kunskap inom dessa forskningsfält utvecklar avhandlingen ett teoretiskt ramverk för att förstå de relationella och processuella sätt på vilka makt verkar i samproduktionen av kunskap och handling. Genom det idiomatiska perspektivet på samproduktion, förstått som samutveckling av kunskap och makt, visar avhandlingen att samarbetsprocesser mellan samhällsaktörer ofta ger begränsade resultat på grund av hur olika former av makt verkar på olika styrningsnivåer. Studien identifierar tre former av samproduktion: tämjd, (o)myndiggörande och transgressiv. Den visar hur dessa former fungerar i olika sammanhang, från policy till aktivism, och hur de skapar såväl begränsningar som möjligheter för förändring. Samproduktion framträder därmed inte som en metod utan som en dynamisk och kontextberoende praktik som, när den genomförs på ett kritiskt och reflexivt sätt, kan främja transformativa relationer mellan kunskap och handling.