With a population of nearly 280 million people, Indonesia is the fourth most populous nation in the world, encompassing more than 1,300 ethnic groups as well over 700 regional languages, with Bahasa Indonesia being the national language. Amid this diversity, the state promotes Pancasila (‘the Five Principles’), as the official ideological foundation of the nation. While Pancasila is constitutionally enshrined and widely invoked as a unifying framework, its meanings have been historically contested. Nonetheless, it has been foundational in teaching citizenship education, and it is clearly present in Indonesia’s shift to the digitalisation of education in recent years.

This research aims to explore the ways in which Pancasila is articulated, both historically as well as in contemporary governmental policies, and how it is adapted in teachers’ educational practices with digital media and technologies. As there is a historical lens through which one must observe the meaning-making of Pancasila, this research begins by examining this perspective from The Birth of Pancasila speech, the Pancasila Ideology Development Agency (BPIP), as well as the Merdeka Mengajar (Emancipated Teaching) digital platform (PMM) and the Pancasila Student Profile framework, which are initiatives that were launched by the Ministry of Education, Culture, Research and Technology.

Through an inquiry adopting a cultural approach to educational media production, this study is theoretically grounded within the encoding/decoding framework (Hall,1973). As an analytical tool, it observes the meaning-making of Pancasila through culture and ideology (Anderson, 2006; Geertz, 1973) as well as the measurements of learning (Biesta, 2009), technological solutionism (Facer & Selwyn, 2021), and cultural citizenship identity (Dahlgren, 2006). Correspondingly, the research design centres a qualitative methodology that includes analysis of interviews, field notes observations, as well as documents and Pancasila education video analyses.

At the intersection of education technology and ideology, teachers are positioned as intermediaries to instil a culture of learning Pancasila as a ‘lived ideology’ by being its active interpreters. Ultimately, teachers’ negotiated practices in using digital technologies and media not only are a reflection of their being exemplary teachers, but also a feature of becoming Indonesian as well.

Med en befolkning på nästan 280 miljoner människor är Indonesien världens fjärde största land efter folkmängd. Landet har över 1,300 etniska grupper samt drygt 700 regionala språk, där Bahasa Indonesia (indonesiska) är det nationella språket. Mitt i denna mångfald främjar staten Pancasila (“de fem principerna”) som dess officiella ideologiska grund. Även om Pancasila är inskrivet i konstitutionen och ofta framhålls som sammanhållande ram, har dess innebörd historiskt sett varit omtvistad. Trots detta har den spelat en avgörande roll i medborgarundervisningen och är tydligt närvarande i Indonesiens övergång till digitalisering av utbildningen under de senaste åren. 

Syftet med denna forskning är att undersöka på vilka sätt Pancasila uttrycks, både historiskt och i dagens regeringspolitik, samt hur den tillämpas i lärarnas pedagogiska praktik genom användning av digitala medier och teknik. Eftersom det finns ett historiskt perspektiv genom vilket man måste betrakta meningsskapandet kring Pancasila, inleds denna avhandling med att undersöka detta perspektiv utifrån talet “Pancasilas födelse”, Myndigheten för utveckling av Pancasila-ideologin (BPIP) samt den digitala plattformen Merdeka Mengajar (PMM) – emanciperad undervisning – och ramverket för Pancasila-elevprofilen, som är ett initiativ som lanserats av departementet för utbildning, kultur, forskning och teknik.

Genom en undersökning som utgår från ett kulturellt perspektiv på utbildningsmedieproduktion bygger denna studie teoretiskt på ramen för encoding/decoding (Hall, 1973). Som analysverktyg observerar det Pancasilas meningsskapande genom kultur och ideologi (Anderson, 2006; Geertz, 1973), lärandemått (Biesta, 2009), teknologisk lösningsorientering (Facer & Selwyn, 2021) och kulturell medborgaridentitet (Dahlgren, 2006). Forskningsupplägget bygger därför på en kvalitativ metodik som omfattar en analys av intervjuer, fältanteckningar, samt dokumentanalys och analys av utbildningsvideor om Pancasila.

I skärningspunkten mellan utbildningsteknik och ideologi fungerar lärarna som förmedlare för att främja en kultur där man lär sig om Pancasila som levd ideologi, genom att själva agera som aktiva tolkare av principerna. I slutändan är de metoder som lärarna har utvecklat för att använda digital teknik och digitala medier inte bara ett uttryck för deras kompetens som pedagoger, utan också en del av processen att bli indoneser.