Aurel Kolnais phenomenological investigation into the nature of disgust gives a description of disgust as a collapse of value and form into formlessness. Kolnais ambition is to give the experience of disgust meaning and an ethical function, a project which sheds light on the difficulties disgust presents us with. Disgust appears to be an emotional state antithetical to thinking and rationality. Kolnais claim that the sensation of disgust is a natural component of our consciousness raises the question about the fragility of form, value, meaning and our own intellect. Disgust appears to be concerned with the aesthetic surface qualities of an object, lacking any interest in the object itself. Kolnais thinking on disgust is compared to the work of George Bataille, and, in a lesser extent Jean Paul Sartre. Batailles conception of the formless is contrasted with Kolnais view of disgust as a breakdown of value. Kolnai describes disgust as an excess of life that contains death within itself, an idea similar to the work of Bataille. 

Aurel Kolnai describes disgust as being bound up with a specific content, an irrational residue. 

In my view this is something disgust shares with all forms of cognition, what appears to happen in disgust is an inability to relate value, concept and form to the specific content facing us. Disgust becomes an act of self-affirmation, where the aesthetic qualities are observed with great attention, only to reinforce the sensation of them being disgusting.

Aurel Kolnais fenomenologiska undersökning av det äckligas natur ger en beskrivning av äcklet som en kollaps av värde och form i en formlöshet. Kolnais ambition är att ge upplevelsen av äcklet mening och en etisk funktion, ett projekt som sätter ljus på de svårigheter äcklet ställer oss inför. Äcklet verkar vara ett känslotillstånd som är antitetiskt till tänkandet och rationaliteten. Kolnais påstående att upplevelsen av äckel utgör en naturlig komponent av vårt medvetande väcker frågan om instabiliteten hos form, värde, mening och vårt eget intellekt. Äcklet verkar upptas utav de ytliga estetiska kvaliteterna hos ett objekt, utan något intresse för objektet självt. Kolnais tänkande kring äcklet jämförs med George Batailles arbete, och, i mindre utsträckning Jean Paul Sartre. Batailles uppfattning om det formlösa kontrasteras med Kolnais syn på äcklet som ett sammanbrott av värde. Kolnai beskriver äcklet som ett överflöd av liv som bär döden inom sig, en idé mycket lik Batailles arbete. Kolnai beskriver äcklet som något sammanbundet med ett specifikt innehåll, en irrationell rest. Enligt min uppfattning är detta något äcklet delar med varje form av kognition, det som verkar ske inom äcklet är en oförmåga att relatera värde, koncept och form till det specifika innehåll vi ställs inför. Äcklet blir en akt av självbekräftelse, där de estetiska kvaliteterna observeras med mycket noggrannhet, bara för att förstärka känslan av att de är äckliga.