I denna vetenskapliga essä undersöker jag vad som händer med människans möjlighet att stå i kontakt med sig själv när krav på professionalitet, kontroll och begriplighet börjar forma relationen till den egna erfarenheten. Med utgångspunkt i konkreta erfarenheter från bibliotekssektorn, men också från andra situationer där känslan av kontroll och orientering börjar försvagas, närmar jag mig det skav som uppstår när människan inte längre helt kan upprätthålla bilden av sig själv som sammanhållen och kapabel. 

Med stöd i teorier från bland andra Rahel Jaeggi, Simone de Beauvoir, Eugen Fink och Arlie Russell Hochschild undersöker essän hur alienation, emotionellt arbete och självreglering tar form i professionella praktiker präglade av krav på mätbarhet och konsensus. Det som successivt träder fram är hur idén om professionalitet alltmer riskerar att kretsa kring prestation och förmågan att framstå som begriplig och samlad, även när kontakten med den egna erfarenheten gradvis går förlorad.

Genom att läsa dessa erfarenheter hermeneutiskt, med inspiration från Hans-Georg Gadamer, och förstå essän som metod i linje med Theodor W. Adorno och Lotte Alsterdal, närmar jag mig skavet som en hermeneutisk öppning snarare än ett problem att lösa. Samtidigt förstås skavet inte som något i sig frigörande, utan som något som både kan öppna och stänga relationen till mig själv, andra och världen.

Essän rör sig därmed mot en förståelse av praktisk kunskap där omdöme och kontakt inte handlar om kontroll eller säkerhet, utan om förmågan att stanna kvar i det som ännu inte helt låter sig förstås.

In this essay, I explore what happens to a person’s ability to remain in contact with themselves when demands for professionalism, control, and intelligibility begin to shape the relationship to one’s own experience. Drawing on concrete experiences from the library sector, as well as from other situations in which the sense of control and orientation begins to weaken, I approach the friction that arises when a person can no longer fully sustain the image of themselves as coherent and capable.

With support from theorists such as Rahel Jaeggi, Simone de Beauvoir, Eugen Fink, and Arlie Russell Hochschild, the essay examines how alienation, emotional labour, and self-regulation take shape within professional practices marked by demands for measurability and consensus. What gradually emerges is how the idea of professionalism increasingly risks revolving around performance and the ability to appear intelligible and composed, even as contact with one’s own experience begins to weaken.

By approaching these experiences hermeneutically, inspired by Hans-Georg Gadamer, and by understanding the essay itself as method in line with Theodor W. Adorno and Lotte Alsterdal, I explore friction as a hermeneutic opening rather than a problem to be solved. At the same time, friction is not understood as inherently liberating, but as something that can both open and close the relationship to oneself, others, and the world.

The essay thus moves toward an understanding of practical knowledge in which judgement and contact are not grounded in control or certainty, but in the capacity to remain present within that which cannot yet be fully understood.