Elektroniskt avfall (e-waste) är ett av vår tids snabbast växande miljöproblem, och hanteringen försvåras av att produkter sällan är designade för att kunna demonteras på ett lönsamt och skonsamt sätt. Trots att Design for Disassembly som designprincip är väl etablerad i forskningen når den sällan fram till industriell praktik. Denna studie syftar till att skapa förståelse för varför detta gap kvarstår, och hur det tar sig uttryck i logistikföretagens operativa hantering av e-waste.Studien tillämpar en abduktiv ansats med systematic combining och bygger på fyra semistrukturerade intervjuer med aktörer från både design- och returlogistiksidan. Materialet analyseras genom reflexiv tematisk analys med ett tvärvetenskapligt teoretiskt ramverk bestående av resurshierarkin, Design for Disassemblys fyra fysiska demonteringsegenskaper, Mestre och Coopers close the loop-strategi, Papaneks Function Complex samt Borja de Mozotas Design Value Model.Resultaten visar att logistikföretagens enskilt största operativa hinder utgörs av irreversibla sammanfogningstekniker som omöjliggör oförstörande demontering och pressar aktörerna mot fragmentering. Detta är ett problem som förstärks av svaga avsättningsmarknader för begagnade komponenter som utgör ett parallellt och självständigt hinder. På tillverkarsidan handlar problemet inte om teknisk okunskap utan om en inbyggd beslutslogik där sluthanteringskostnader är osynliga i företagets ekonomiska incitament, ett mönster som i empirin fångas av att tillverkare strukturellt fastnar på differentiator-nivån i Borja de Mozotas (2003) värdemodell. Studien identifierar vidare informationsasymmetrin som ett formatproblem snarare än ett flödesproblem. Den information som utbyts via producentansvaret är för generell för att vara användbar i designprocessen. Design, incitament och information är sammanlänkade nivåer som förstärker varandra och kräver samordnade åtgärder.