Svenska städer präglas av etnisk och ekonomisk segregation som skapar ojämlika livsvillkor. Forskning visar att barn och ungdomar i strukturellt missgynnade områden deltar i lägre grad i organiserad föreningsidrott. Detta är problematiskt eftersom föreningsidrott främjar såväl fysisk och psykisk hälsa som socialt deltagande, och kan fungera som ett alternativ till destruktiva sammanhang. Denna rapport undersöker idrottsrörelsens arbete och ambitioner samt mer precist hur den särskilda satsning som kallas Idrottsklivet gestaltas på ett antal platseri Sverige. Syftet är att kvalitativt analysera faktorer som försvårar respektive underlättar barn och ungdomars deltagande i idrottsföreningar i strukturellt missgynnade områden. Av särskilt intresse är frågan om vilka praktiker som anses främja detta arbete på bästa sätt och hur de som bor på dessa platser förstår idrott och Idrottsklivet.

Rapporten baseras på 47 enskilda intervjuer och gruppintervjuer med totalt 79 personer som bor eller verkar i fyra strukturellt missgynnade bostadsområden.I varje område inkluderades två idrottsföreningar. Resultaten visar att boende i stigmatiserade områden ofta bemöts utifrån ett bristperspektiv och fördomsfulla föreställningar, vilket påtagligt präglar deras vardagsliv. Ett sådant bemötande bidrar till det som i rapporten benämns som en upplevelse av samhällelig distans. De intervjuade förklarar att det låga deltagandet i föreningsidrott främst berorpå hushållens begränsade ekonomiska resurser, att avgifter och kostnader förutrustning upplevs som höga. Andra betydelsefulla faktorer handlar om att vissa personer med migrantbakgrund och kort vistelsetid i Sverige inte är bekanta med idrottsföreningar som organisationsform samt att familjer ofta prioriterar studier framför fritidsaktiviteter. Den etniska boendesegregationen påverkar också hur ungdomar, föräldrar och föreningsföreträdare ser på idrottens roll och möjligheter i områdena. Detta pekar mot en uppfattning om att idrottsföreningar behöver hantera de utmaningar och behov som ojämlikhet och segregation skapar för barn och unga. I rapporten identifieras framgångsrika praktiker, de som på bästa sätt anses främja idrottsdeltagande bland barn och ungdomar i missgynnade områden.De delas in i två kategorier: materiella/organisatoriska och sociala. Materiellapraktiker: införa låga eller obefintliga avgifter och prova på-verksamhet för attsänka trösklarna. Organisatoriska praktiker: stärka administration och ekonomi,särskilt i lokalt förankrade föreningar med begränsade resurser, samt samverka med skolor, fritidsgårdar och andra lokala aktörer för att nå barn och föräldrar. Sociala praktiker: utveckla lokal förankring genom långsiktiga och tillitsfulla relationer, vilket förutsätter ledare med hög social kompetens och ett inkluderande förhållningssätt där barnen bemöts med bekräftelse och respekt. Dessutom: socialt stärkande aktiviteter, såsom läxhjälp och studiebesök, för att öka ungdomars delaktighet och samhälleliga förankring.

Genom en analys av de sociala praktikerna framträder tre förhållningssätt som är särskilt viktiga för en lokalt förankrad idrottspedagogik i dessa områden: utveckla lyhördhet för området, utgå från ett resursperspektiv i området och se idrott som ett medel för social utveckling. Ett centralt resultat i denna rapport är att lokal förankring framstår som grundläggande för att motverka upplevelser av samhällelig distans och för att stärka föreningsidrotten i missgynnade områden. Lokal förankring i idrottsföreningarnas verksamhet innebär att utgå ifrån den verklighet som präglar vardagen idessa områden samt att betrakta området som en resurs och en förutsättning för föreningens arbete. Ett medvetet arbete för att utveckla sådan lokal förankring framstår därmed som en förenande kraft som bidrar till en ökad upplevelse avnärhet till samhället, på områdets egna villkor.