Denna masteruppsats i offentlig förvaltning undersöker den institutionella friktion som uppstår när den regelstyrda staten åläggs att agera riskkapitalist och marknadskompletterande finansiär åt den djupt osäkra deeptech-sektorn. Syftet är att undersöka de bakomliggande mekanismer som formar förvaltningens agerande, och teoretiskt förklara den logikkrock som uppstår i gränssnittet mellan statens administrativa kontrollbehov och innovationsmarknadens dynamik. Genom en teoristyrd dokumentanalys av oberoende statliga granskningar, rapporter och utredningar prövas empirin deduktivt mot ett tvärvetenskapligt ramverk. Detta integrerar nationalekonomisk teori om asymmetrisk information och signalering med nyinstitutionell organisationsteori rörande begränsad rationalitet och byråkratiers sätt att hantera motstridiga krav genom lämplighetslogik och beslutsrationalitet.

Studiens resultat identifierar en förvaltningspolitisk motsättning. När den statliga förvaltningen konfronteras med komplex teknologisk osäkerhet, indikerar det formella utvärderingsmaskineriet strukturella symptom på kognitiv och institutionell överbelastning. Eftersom myndigheterna styrs av lagstadgade krav på rättssäkerhet, likabehandling och riskminimering, förlitar sig förvaltningen ofta på utvärderandet av hanterliga, administrativa proxyvariabler. Beslut baseras därmed i hög grad på sökandens förmåga att uppvisa en korrekt formell historik och administrativ skicklighet, snarare än på den faktiska teknologiska potentialen. Detta resulterar i en klyfta mellan vad som sägs och vad som görs, där statens uttalade politiska visioner om att finansiera hög risk separeras från den försiktiga administrativa handläggningen i praktiken. 

Uppsatsens övergripande slutsats är att den upplevda byråkratiska rigiditeten i innovationsstödet utgör en konstitutionellt grundad hanteringsmekanism snarare än ett uttryck för administrativ inkompetens. Studiens primära analytiska bidrag är insikten om att detta byråkratiska agerande i sin tur förändrar de signaler staten sänder till marknaden. Eftersom statens policyinstrument tenderar att premiera administrativ skicklighet i stället för radikal teknologisk excellens, förlorar statens kvalitetsstämpel sin avsedda tydlighet, skapar analytisk kontaminering och riskerar att i stället framkalla förvirring på kapitalmarknaden. Genom denna process riskerar statens systematiska riskminimering att bidra till ett strukturellt förvaltningsmisslyckande, där aktörer som har optimerat sin förmåga att navigera i myndighetssystemet gynnas på bekostnad av de banbrytande innovatörer som systemet ursprungligen var avsett att stödja.

This master's thesis in Public Administration examines the institutional friction that arises when the rule-bound state is tasked with acting as a venture capitalist and market-complementing financier for the highly uncertain deeptech sector. The purpose is to investigate the underlying mechanisms shaping the administration's actions and to theoretically explain the clash of logics occurring at the intersection of the state's administrative need for control and the dynamics of the innovation market. Through a theory-driven document analysis of independent state audits and official reports, the empirical data is deductively tested against an interdisciplinary framework. This framework integrates economic theories of asymmetric information and signaling with neo-institutional organization theory regarding bounded rationality and how bureaucracies handle conflicting demands through the logic of appropriateness and decision rationality.

The study's results identify a public administration paradox. When the state bureaucracy is confronted with complex technological uncertainty, the formal evaluation machinery exhibits structural symptoms of cognitive and institutional overload. Because government agencies are guided by statutory demands for legal certainty, equal treatment, and the minimization of risk, the administration often relies on the evaluation of manageable, administrative proxy variables. Decisions are thus largely based on the applicant's ability to present a correct formal history and administrative proficiency rather than on the actual technological potential. This results in a gap between rhetoric and practice, where the state's pronounced political visions of financing high risk are separated from the cautious administrative processing in reality.

The main conclusion of this thesis is that the perceived bureaucratic inertia within state innovation support constitutes a constitutionally grounded coping mechanism rather than an expression of administrative incompetence. The primary analytical contribution of the study is the insight that this bureaucratic behavior, in turn, alters the signals the state sends to the market. Because the state's policy instruments tend to reward administrative proficiency instead of radical technological excellence, the state's intended seal of quality loses its clarity, creating analytical contamination and risking the induction of confusion in the capital market. Through this process, the state's systematic risk minimization risks contributing to a structural government failure, wherein actors who have optimized their ability to navigate the agency system are favored at the expense of the groundbreaking innovators the system was originally intended to support.