I den här avhandlingen undersöks 2010-talets arkitektoniska förnyelse av Moskva som drömmen om världens politiska, ekonomiska, teknologiska och estetiska framsteg efter kalla kriget. Ett särskilt fokus riktas mot vilken roll digitaliseringen och digitala teknologier har spelat i förnyelsen av Moskva, liksom mot de aktörer inom den globala arkitekturens sfär som bidragit till att upprätthålla denna dröm genom att medverka till vad som skulle bli ett vackrare, smartare och mer bekvämt Moskva.

Undersökningen utgår från antagandet att arkitektur har ett nära förhållande till visuella medier, liksom att arkitektur kan utgöra ett visuellt medium i sig. Det är en central förutsättning för att studera det nya Moskva på det sätt som avhandlingen gör: undersökningen baseras på ett montage av medierade fragment från arkitekturutställningar vid Venedigs arkitekturbiennal och internationella arkitekturtävlingar i Moskva, samt intervjuer, filmklipp, artiklar och visuella gestaltningar som producerats för en i huvudsak västerländsk, engelskspråkig publik. Teoretiskt och metodologiskt angrips materialet som en dialektisk bild, inspirerad av Walter Benjamins Passagearbetet och Susan Buck-Morss vidareutveckling av Benjamins historiefilosofiska ansatser i vilka dröm och uppvaknande är centrala begrepp.

Ur analysen av det nya Moskva framträder drömmen om en värld av kod, drömmen om programmerbara städer, drömmen om en globaliserad värld utan gränser gestaltad av en magnifik, ikonisk och vida medierad arkitektur, och drömmen om det bekväma, urbana livet. Men där framgår också hur den politiska utvecklingen i Ryssland under 2010-talet, som går i en alltmer auktoritär, nationalistisk och militariserad riktning, inte tycktes orsaka ett uppvaknande ur dessa drömmar om det nya Moskva innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var ett faktum. I efterdyningarna av invasionen i februari 2022 framträder drömmen om det nya Moskva istället som ruiner. Avhandlingens historiserande blick på förnyelsen av Moskva är ett ifrågasättande av den tilltro till historiens naturliga utveckling och framsteg som möjliggjorde det nya Moskva, men ifrågasätter också huruvida ruinerna av det nya Moskva är ett uppvaknande från drömmen om framsteget som sådant.

This dissertation examines the architectural renewal of Moscow during the 2010s as the dream of the world’s political, economic, technological, and aesthetic progress after the end of the Cold War. The study places particular emphasis on the role that digitalization and digital technologies have played in Moscow’s renewal, as well as on the actors within the sphere of global architecture who have contributed to sustaining this dream by participating in the creation of what was envisioned as a more beautiful, smarter, and more comfortable Moscow.

The investigation is based on the assumption that architecture has a close relationship with visual media, and that architecture itself can be regarded as a visual medium. This is a central precondition for studying the new Moscow in the manner undertaken by the dissertation: the analysis is grounded in a montage of mediated fragments from architectural exhibitions at the Venice Architecture Biennale and international architectural competitions in Moscow, as well as interviews, videos, articles, and visual renderings produced primarily for a Western, English-speaking audience. Theoretically and methodologically, the material is approached as a dialectical image, inspired by Walter Benjamin’s The Arcades Project and Susan Buck-Morss’s further development of Benjamin’s philosophy of history, in which dream and awakening are central concepts.

Through the analysis of the new Moscow emerges the dream of a world of code, the dream of programmable cities, the dream of a globalized, borderless world embodied in magnificent, iconic, and widely mediated architecture, and the dream of a comfortable urban life. At the same time, the analysis shows how political developments in Russia during the 2010s – moving in an increasingly authoritarian, nationalist, and militarized direction – did not appear to provoke an awakening from the dreams of the new Moscow before Russia’s full-scale invasion of Ukraine became a reality. In the aftermath of the invasion in February 2022, the dream of the new Moscow instead appears as ruins. The dissertation’s historicizing perspective on Moscow’s renewal constitutes a critique of the faith in history’s natural development and progress that made the new Moscow possible, while also questioning whether the ruins of the new Moscow are to be thought of as an awakening from the dream of progress as such.