Platser att minnas på undersöker de kulturella funktioner som den ungerska (1909–), den polska (1932–) och den tjeckisk-slovakiska (1926–) paviljongen i Venedigbiennalens utställningsområde Giardini fyllde under tidigt 1990-tal. Koncentrerat till åren 1991 och 1993 närstuderas biennaler då ”biennalboom”, globalisering och den europeiska statssocialismens fall (1989–1991) möts. Genom att fokusera på till synes nationella utställningshistorier bidrar avhandlingen med en fördjupad förståelse av de politiska processer som påverkade utställningsverksamheten i Giardini när biennalens ledning eftersträvade en anpassning till ett konstfält i globalisering. Mot fonden av postsocialistiska omförhandlingar och 1993 års konstnärlige ledares vision om transnationella paviljonger argumenterar avhandlingen för att de studerade paviljongerna fick ökad relevans i en tid när nationella paviljonger identifierades som problem.

Via nära tolkningsarbete visas hur sju utställningar använde paviljongerna för att aktivera specifika händelser eller perioder i nationernas förflutna. Studien synliggör även hur dessa materialiserade förflutna användes för att understödja politiska målbilder om demokrati och europeisk integration, undantrycka och bearbeta statssocialism, samt främja samhörighet inom nationella och regionala projekt. Utifrån nämnda funktioner argumenterar avhandlingen för att paviljongerna var användbara under nationernas övergång från diktatur till demokrati. I egenskap av minnesplatser erbjöd de rum där 1990-talets postsocialistiska politiska målbilder kunde formuleras i dialog med det förflutna. Genom att påvisa paviljongernas relevans för nationer i postsocialistisk omförhandling föreslås vidare att Venedigbiennalens samtidsidentitet inte bara formades av globalisering – ofta betonad inom biennalstudier – utan även av de förnyelseprocesser som utspelade sig i postsocialismens Europa. Ur dem påkallas också ett mer mångfacetterat porträtt av vad det tidiga 1990-talets Venedigbiennal var, närmare bestämt en plats där omfattande förnyelse gick hand i hand med lika starka minneskulturer.

Places of Remembrance examines the cultural functions served by the Hungarian (1909–), Polish (1932–), and Czech-Slovak (1926–) pavilions in the Venice Biennale’s Giardini during the early 1990s. Concentrated on the years 1991 and 1993, the study closely investigates biennials in which the “biennial boom”, globalisation, and the fall of European state socialism (1989–1991) intersected. By focusing on ostensibly national exhibition histories, the dissertation offers a deeper understanding of the political processes that shaped exhibition practices in the Giardini at a moment when the Biennale’s leaders sought to adapt it to an art scene amid globalisation. Against the backdrop of post-socialist renegotiations and the 1993 artistic director’s vision of transnational pavilions, it argues that the pavilions under study gained increased relevance at a time when national pavilions were identified as problematic.

Through close interpretations, the study shows how seven exhibitions used the pavilions to activate specific events or periods in the nations’ pasts. It also demonstrates how these materialised pasts were employed to support political visions of democracy and European integration, to repress or process state socialism, and to foster unity within national and regional projects. Drawing on these functions, the dissertation argues that the pavilions were useful during the nations’ transitions from dictatorship to democracy. As realms of memory, they offered spaces in which the post-socialist political visions of the 1990s could be shaped in dialogue with the past. By demonstrating the pavilions’ relevance for nations undergoing post-socialist renegotiation, the dissertation further suggests that the Biennale’s contemporary identity was shaped not only by globalisation, often foregrounded in biennial studies, but also by the renewal processes taking place in post-socialist Europe. From these dynamics emerges a more nuanced portrait of what the Venice Biennale of the early 1990s was—namely, a place where far-reaching renewal unfolded alongside equally strong cultures of memory.