Denna studie undersöker hur musiklärarstudenter förhåller sig till användning av generativ artificiell intelligens inom musikundervisning. Syftet är att förstå hur framtidens musiklärare reflekterar kring AI som ett pedagogiskt och medierande redskap, vilka möjligheter och risker de identifierar, samt hur de ser på AI:s påverkan på den kreativa processen och musikalitet.

Studien utgår från ett teoretiskt ramverk som inkluderar teorier om AI-kompetens, artificiell kreativitet och medialisering, utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Metodologiskt har studien en kvalitativ ansats och baseras på individuella intervjuer med fem musiklärarstudenter, som analyseras tematiskt.

Resultaten visar att musiklärarstudenterna betraktar AI som ett potentiellt medierande redskap, liknat vid ett ”bollplank” eller en ”extra elevassistent”, som kan stödja elevers lärande. Samtidigt enas de kring att det sociala samspelet och den mänskliga relationen mellan lärare och elev utgör kärnan i undervisningen, något som AI anses sakna förmågan att ersätta. Gällande kreativitet ses AI främst som ett komplement, och frågor kring autenticitet och avsaknaden av mänsklig intention kvarstår som centrala distinktioner gentemot mänsklig kreativitet. Studien belyser också ett glapp mellan behovet av AI-kompetens och innehållet i nuvarande musiklärarutbildningar. Musiklärarstudenterna betonar att förmågan att kritiskt utvärdera och granska AI-genererat material är en nödvändig pedagogisk förutsättning för att hantera risker rörande etik, upphovsrätt och bedömning av elevers självständiga arbete.