This thesis breaks with tradition by reading Salomon Maimon’s Lebensgeschichte as a work of philosophy. Rather than the mere re-telling of a story, Maimon’s pragmatic treatment of his own life history is interpreted as a philosophical act grounded in his own system of thought. The many – seemingly digressive and regressive – stages of Maimon’s life are revealed by the writing of their history as having been transformations in the development of an idea coming to expression in various degrees of perfection. In and through writing the history of a life, which stretches from fanaticism to philosophy, Maimon recognises himself as an instance of a supra-individual imagining I that is productive, pragmatic and free. The notion of a universal I of this kind, or a world soul considered as the efficient cause of nature, is something that, in his psychological writings, Maimon argues can be fruitfully presupposed as ground in the explanation of the deeds and actions of all human beings. As such, Maimon establishes his life as having had led to him inventing the very idea which grounds, and thus determines, the course of that same life leading up to its invention. The thesis supports this reading by offering an interpretation of the ten chapters of Lebensgeschichte devoted to the writings of Maimonides – subsequently showing how the idea of a universal imagining I can be developed out of the work of Maimon’s greatest teacher. It demonstrates, as well, how the psychological fragments, which had previously been written in the third-person singular in the experiential psychological journal of which Maimon was co-editor, exhibit a process of perfection guided by the very same idea. In writing his history, Maimon is thus discerning the idea of a universal poetic faculty, and the ideal path towards perfection accompanying it, in and amongst the minutest of details of his life. This presupposes a capacity for spontaneously grasping the very idea that the systematic ordering of his history would show his life to have been the ongoing manifestation and realisation of. Because this is the kind of operation that Maimon claims is only possible for an imagination that is free, it would mean that Maimon’s life was the history of a poetic faculty culminating in the highest degree of perfection at the very moment of writing that same history. The new perspective which this reading offers shows Maimon to be a thinker of the imagination to a larger extent than has previously been appreciated. It also demonstrates that he was tackling problems concerning the historical development of ideas and knowledge in ways traditionally associated with subsequent thinkers.

Denna avhandling går emot strömmen i och med att den betraktar Salomon Maimons Lebensgeschichte som ett filosofiskt verk. Maimons pragmatiska behandling av sin egen livshistoria tolkas som en filosofisk handling grundat i sitt eget tankesystem snarare än enbart ett återberättande av en berättelse. Genom att skrivas ihop till en historia visar sig de olika – till synes avvikande och regressiva – stadierna i Maimons liv ha varit transformationer i utvecklingen av en idé som kommer till uttryck i varierande grader av fullkomlighet. Och det är i skrivandet av en livshistoria, som sträcker sig från fanatism till filosofi, som Maimon känner igen sig själv som en instansiering av ett produktivt, pragmatiskt och fritt supra-individuellt jag. Ett sådant universellt jag, alltså en världssjäl betraktat såsom naturens verkande orsak, är någonting som Maimon i sina psykologiska skrifter hävdar kan antas som förklaringsgrund till människans gärningar och handlingar. Således fastlår Maimon att hans liv har lett till uppfinningen av just den idé som ligger till grund för, och därmed bestämmer, riktningen för precis det liv som ledde fram till denna uppfinning. Avhandlingen stöder denna läsning genom att erbjuda en tolkning av de tio kapitel i Lebensgeschichte som är ägnat åt Maimonides skrifter – och därmed visar att idén om ett universellt föreställande jag kan utvecklas ur Maimons främsta lärares verk. Den påvisar också hur de psykologiska fragmenten, som ursprungligen skrivits i tredje person i den erfarenhetspsykologiska tidskriften för vilken Maimon var medredaktör, vittnar om en fulländningsprocess som vägleds av samma idé. Alltså, när Maimon skriver sin historia förnimmer han bland de ringaste detaljerna av sitt liv idén om en universell diktningsförmåga och den ideala vägen till fullkomlighet som den medför. Detta förutsätter en förmåga att spontant kunna fånga den idé varav vilken systematiseringen av hans historia samtidigt bekräftar att hans liv har varit en ständig manifestation och förverkligande av. Eftersom Maimon påstår att ett sådant förfarande endast är möjligt för en inbillningskraft som är fri, innebär det att Maimons liv måste vara historien om en diktningsförmåga som kulminerar i den högsta fullkomligheten i just det ögonblick då historien skrivs. Den nya synvinkeln denna tolkning möjliggör framhäver Maimon som en tänkare för vilken inbillningskraften är av större vikt än vad man har tidigare uppskattat. Det visar dessutom att han befattade sig med problem rörande den historiska utvecklingen av idéer och kunskap på ett sätt som vanligtvis förknippas med senare tänkare.