Denna intervjubaserade studie undersöker hur kvinnor i medelåldern, med sekulär bakgrund, beskriver den inre förändring som uppstod när de hittade sin väg in i kristen tro och gemenskap. Berättelserna visar en rörelse från sökande till en upplevelse av att vara burna av en personlig Gud. Vid omvändelsen uppstår en ny förankring, mening och riktning. Den andliga gemenskapen framträder som en bärande struktur som stärker det inre livet och rustar dem för livets svårigheter. Ett oväntat resultat är hur starkt kvinnorna upplever sig ”kallade” till ett yrke eller en livsinriktning genom en dialogisk relation med Jesus. När jag inledde studien förväntade jag mig att teman som gemenskap och mellanmänskliga relationer skulle dominera men efter cirka åtta timmars intervjumaterial har andra teman trätt fram med större kraft. Framför allt erfarenheten av en personlig och närvarande Gud som vägleder och guidar. Kvinnorna beskriver en relation till Jesus som inte bara är andlig utan även kroppsnära, där Gud/Jesus fungerar som en samtalspartner, tröstare och vägledare. Tron framstår inte bara som en trygg hamn, utan som en aktiv och personlig kraft som talar, leder och formar. Studien bygger på Rambos processmodell för omvändelse via Geels och Wikströms tolkning och kompletteras med existensfilosofiska och psykologiska perspektiv såsom Heideggers Gelassenheit, Sartres blickteori, Antonovskys KASAM och Deurzens inre orientering. Resultaten visar att omvändelsen innebär att börja erfara sig själv och världen på ett nytt sätt.

This interview-based study examines how middle-aged women with a secular background describe the inner transformation that occured when entering into Christian faith and community. Their narratives reveal a movement from searching to experiencing being carried by a personal God. Conversion brings a new sense of grounding, meaning, and direction.The spiritual community emerges as a sustaining structure that strengthens their inner lives and equips them for life’s challenges. An unexpected finding is how strongly the women perceive themselves as “called” to a profession or life path through a dialogical relationship with Jesus. When I began the study, I expected themes such as community and interpersonal relationships to dominate. However, after approximately eight hours of interview material, other themes emerged with greater force—above all, the experience of a personal and present God who guides and directs. The women describe a relationship with Jesus that is not only spiritual but also deeply embodied, where God/Jesus functions as a conversational partner, a source of comfort, and a guide. Faith appears not only as a safe harbor but as an active and personal force that speaks, guides, and shapes. The study is based on Rambo’s process model of conversion through the interpretation of Geels and Wikström, and is complemented by existential-philosophical and psychological perspectives such as Heidegger’s Gelassenheit, Sartre’s theory of the gaze, Antonovsky’s sense of coherence (SOC), and Deurzen’s concept of inner orientation. The findings suggest that conversion entails experiencing oneself and the world in an entirely new way.