This thesis examines how the Swedish-Norwegian Consul General Jens Martin Bolstad (1858–1905) produced and disseminated knowledge about South America in his official reports between 1901 and 1905. The study introduces Bolstad as a “knowledge actor” whose consular position enabled him to gather, interpret and reproduce local information to the Ministry of Foreign Affairs in Stockholm. It analyses Bolstad’s reporting on interstate tensions, emerging efforts at regional cooperation and the shadow cast by the “Colossus of the North” (the United States). The research relies on archival consular reports, examining how they serve as active sites of knowledge production rather than mere factual records. By contextualising Bolstad’s reports within a broader historiography on Swedish perceptions of South America, the thesis reveals both the persistence of nineteenth-century Eurocentric tropes and the emergence of more formal policy-focused narratives. The study argues that Bolstad’s portrayal of South America, caught between hegemony and unity, echoed contemporary imperial legacies while influencing Swedish-Norwegian foreign policy outlooks. These findings underscore the value of examining diplomatic documents as rich historical sources, demonstrating that consular offices played a pivotal role in shaping European understandings of distant regions at the turn of the century.

Populärvetenskaplig sammanfattning

Den här studien handlar om hur en svensk-norsk konsul, Jens Martin Bolstad (1858–1905), formade och spred kunskap om Sydamerika i början av 1900-talet. Genom att granska hans rapporter, skrivna mellan åren 1901 och 1905, får man en unik inblick i hur han beskrev och tolkade de politiska konflikterna, de försiktiga samarbetena och den växande närvaron av USA (“Kolossen i norr”). På så vis kan man se hur enskilda tjänstemän inte bara rapporterade fakta, utan också bidrog till att skapa en bild av en hel kontinent för beslutsfattare hemma i Sverige och Norge. Forskningen bygger på ett så kallat kunskapshistoriskt perspektiv, där man undersöker hur “kunskap” inte är något neutralt, utan formas i ett socialt och historiskt sammanhang. Bolstad var, genom sin konsulära roll, en viktig mellanhand: han hämtade intryck och information på plats i Sydamerika—från tidningsartiklar till samtal med lokalbefolkning—och förmedlade en tolkad version vidare till utrikesdepartementet i Stockholm. I rapporterna framträder Sydamerika ofta som en region präglad av spänningar mellan stater (till exempel Chile, Peru och Bolivia), samtidigt som det fanns försök att bilda allianser för att stå starkare inför yttre hot. Dessa rapporter visar också hur föreställningar om kontinenten blandades med tidsperiodens eurocentriska tänkande, där vissa länder sågs som mer “moderna” eller “stabila” än andra. Genom att studera Bolstads material får man en fördjupad förståelse för hur bilden av “det avlägsna Sydamerika” växte fram i Skandinavien. Det lyfter fram hur en enskild individs arbetsuppgifter och personliga perspektiv kunde eventuellt påverka utrikespolitik. I en tid då kommunikation över Atlanten tog flera veckor, blev konsulns ögon och öron på plats ett slags filter, som formade vilka händelser, konflikter och möjligheter som hamnade i fokus. Studien visar också hur modern historieskrivning kan dra lärdom av diplomatiska källor: administrativa rapporter och förodningar kan, när man granska dem närmare, rymma spännande berättelser om makt, identitet och hur vi “vet” något om världen.