This thesis unpacks the empirical puzzle that banks suspected of involvement in money laundering may nevertheless be deemed compliant with anti-money laundering (AML) regulations by supervisory agencies. To analyse this contradiction, I draw on legal endogeneity scholarship, which extends neo-institutional organization theory into the legal domain. Research in this vein holds that law becomes endogenous within organizations in a regulated field as actors interpret legal rules and embed those interpretations in organizational activities. Previous studies have focused on how interpretations managerially defined by regulated organizations become accepted as evidence of compliance. This thesis adds to that research by exploring the role of supervisory agencies in legal endogeneity. Understanding endogenous law as co-constructed by organizations within a socio-legal field, I ask: How do supervisory agencies co-construct AML regulation? To answer this question, I study the development of AML supervision of financial supervisory authorities (FSAs) in Denmark, Estonia, and Sweden. During the studied 1991–2021 period, these contexts were in a double sense marked by “Baltic money laundering cases”: first as immediate realities and later as mediatized scandals. 

Based on a thematic analysis of archival material and qualitative interviews, three distinct phases of AML supervision are identified, characterized by reactive, vulnerable, and proactive modes of organizing respectively. I show how these modes reflected the positioning of supervisory agencies within the socio-legal field. When AML was constructed as a peripheral regulatory concern, large banks were influential in shaping the meaning of compliance. As the scandals escalated, AML evolved into a high-stakes issue demanding legal authority and normative alignment from the FSAs, fostering a more traditional regulator–regulatee relationship. Meanwhile, AML regulation grew increasingly transnational, culminating in centralized supranational oversight that once again recast the role of the supervisory agencies as legal actors. Analysing this shifting institutional environment, this thesis offers three theoretical contri­butions: (1) legal endogeneity is not only a social order, but also a temporal process; (2) it is not merely a local concept, but also entails the transnationalization of regulation and the redistribution of legal authority;  and  (3) not only law, but also actors, become endogenously co-constructed within the socio-legal field. 

Denna avhandling belyser det empiriska mysteriet att banker misstänkta för inblandning i penningtvätt ändå kan bedömas följa reglerna mot penningtvätt (ett regelverk förkortat AML) vid inspektion av finanstillsynsmyndigheter. För att analysera denna motsägelse tillämpar jag begreppet juridisk endogenitet, som utvidgar nyinstitutionell organisationsteori till den juridiska domänen. Begreppet beskriver hur lagars innebörd formas inom organisationer genom att aktörer verksamma i ett reglerat fält tolkar regler och införlivar dessa tolkningar i den organisatoriska praktiken. Tidigare studier har främst fokuserat på hur de tolkningar som görs inom reglerade organisationer, ofta präglade av ledningens perspektiv, accepteras av rättssystemets aktörer som bevis på regelefterlevnad. Avhandlingen bidrar till denna forskning genom att undersöka tillsynsmyndigheters roll i juridisk endogenitet. Utifrån en förståelse av endogen reglering som konstruerad gemensamt av organisationer inom ett socio-rättsligt fält lyder forskningsfrågan: hur samkonstruerar tillsynsmyndigheter AML-reglering? För att besvara denna fråga studerar jag utvecklingen av finanstillsynsmyndigheters AML-tillsyn i Danmark, Estland och Sverige. Under den studerade perioden, 1991–2021, präglades dessa kontexter på två sätt av den så kallade baltiska penningtvätthärvan: först som praktisk realitet och senare som en serie mediala skandaler.  

Baserat på en tematisk analys av arkivmaterial och kvalitativa intervjuer identifieras tre distinkta faser av AML-tillsyn, kännetecknade av reaktiva, ”utsatta” respektive proaktiva organiseringsformer. Jag visar hur dessa former återspeglade tillsynsmyndigheternas positionering inom det socio-rättsliga fältet. När AML konstruerades som en perifer regleringsfråga kom storbankerna att påverka innebörden av regelefterlevnad. I samband med skandalernas offentliggörande utvecklades AML till ett högaktuellt problem som krävde rättslig auktoritet och normativ anpassning från de finansiella tillsynsmyndigheterna och därigenom främjade en mer traditionell relation mellan tillsynsmyndighet och tillsynsmottagare. Samtidigt blev det socio-rättsliga fältet för AML-reglering alltmer transnationellt, vilket kulminerade i en centraliserad överstatlig tillsyn som återigen omformade tillsynsmyndigheternas roll som rättsaktörer. Avhandlingen analyserar denna skiftande institutionella miljö och erbjuder tre teoretiska bidrag: 1) juridisk endogenitet är inte bara en social ordning utan också en process över tid; 2) begreppet är inte enbart lokalt förankrat utan inbegriper även transnationalisering av regelverk och en omfördelning av rättslig auktoritet; och 3) inte bara lagen, utan även aktörer, blir endogent samkonstruerade inom det socio-rättsliga fältet.