Avhandlingen är en idéhistorisk studie av hemmet som politisk idé under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet, då marknader i allmänhet, och finansmarknaden i synnerhet, expanderade och kom att fungera som en modell för hur samhället bäst kunde organiseras. Genom att studera påståenden och formuleringar om hemmet i svenska bankers bolånereklam, fastighetsmäklarbranschens professionalisering och praktiker, ett allmännyttigt bostadsföretags presentation av nya lägenheter på bostadsutställningen H99 år 1999, Ikeas marknadsföring på samma utställning och en svensk banks expansion till nya bolånemarknader i Baltikum efter Sovjetunionens fall, ger avhandlingen ett nytt perspektiv på det nyliberala systemskiftet i Sverige och Estland. 

Tidigare forskning om bostadssystemens förändringar i de två länderna har tenderat att fokusera på analyser av prisstatistik samt ägandeformer och regleringar. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt att förstå hur idéer om bostäder förändrades när abstrakta marknadslogiker, till exempel finansmarknadens, blev allt viktigare för att avgöra tillgången till bostäder. Mindre uppmärksamhet har också ägnats åt att analysera hur andra aktörer än politiker och ekonomer har förändrat praxis och påverkat människors vardagsliv och deras anknytning till marknader.

Utifrån syftet att visa hur kommersiella aktörer har förändrat politiska idéer om hemmet i Sverige och Estland under perioden 1970–2007 undersöker avhandlingen kommersiella aktörers beskrivningar av hemmets politiska roll som både en boplats och en känsla av tillhörighet med denna plats. Hemmet som bostad har länge varit tillgängligt för försäljning och köp, avhandlingen visar att kommersiella aktörer har kommersialiserat också hemmets intima dimension på nya sätt under den undersökta perioden och skapat en finansialiserad hemägarideologi.

This thesis examines the history of ideas about the home in the late 20th and early 21st centuries in Sweden and Estonia, when markets in general, and the financial market in particular, expanded and came to serve as a model for how society could best be organised. By studying claims and statements about the home in mortgage advertising from Swedish banks, the professionalisation and practices of the real estate agent industry, the presentation of new apartments by a public housing company at the housing exhibition H99 in 1999, in Ikea’s marketing at the same exhibition and the expansion of a Swedish bank into new mortgage markets in the Baltic states after the fall of the Soviet Union, the thesis provides a new perspective on the neoliberal system switch in Sweden and Estonia.

Previous research on changes in the housing systems has tended to focus on analyses of price statistics as well as forms of ownership and regulations. Less attention has been paid to understanding how ideas about housing changed as abstract market logics, such as those of the financial market, became increasingly important in determining access to housing. Less attention has also been paid to analysing how actors other than politicians and economists have changed practices and influenced people’s everyday lives and their attachment to markets.

With the purpose of showing how commercial actors have changed political ideas about the home in Sweden and Estonia in the period 1970–2007, the dissertation examines the actors’ description of the political role of the home as both a place of residence and a sense of belonging to that place. While the home as a place of residence has long been available for sale and purchase, I argue that commercial actors have commodified the intimate dimension of the home in new ways during the period under study and produced a financialised ideology of homeownership.