Det påstås ibland att Sverige är världens mest historielösa land. Stämmer det? Det beror på vad man menar med historielöshet.

I Historielöshetens historia undersöker Peter Josephson hur begreppet har förändrats från 1700-talet till idag. Vad har man under olika perioder syftat på när man talat om historielöshet? Och vad har man då avsett med historia?

Under 1800-talet beskrev europeiska historiker och filosofer gärna afrikaner och andra utomeuropeiska folk som historielösa. Historielöshet var då liktydigt både med en frånvaro av historiskt medvetande och med en frånvaro av historisk utveckling. "De som inte kommer ihåg det förflutna är dömda att upprepa det", skrev den spansk-amerikanske filosofen Georges Santayana. I kölvattnet på de koloniala befrielserörelsernas framgångar på 50- och 60-talen kom detta begreppsbruk att framstå som alltmer föråldrat. Istället etableras nu en uppfattning som innebär att historia finns överallt där människor lever tillsammans, det Josephson kallar för panhistorism.

Med historielöshet avses idag endast en frånvaro av historiskt medvetande eller en likgiltig inställning till det förflutna, och tankarna går då inte till de förut koloniserade delarna av världen, utan till det som förut skildrats som historiens kärnland: Europa och USA. Historielöshet har blivit ett omisskännligt tecken på modernitet.