Uppsatsen utgår från en aforism (§327) i Den Glada Vetenskapen av Friedrich Nietzche. Den tar sig an frågan om förhållandet mellan skratt, glädje och vetande i framförallt Nietzches tänkande. Det är dock inte en regelrätt Nietzche-studie som försöker härleda och urskilja dessa specifka begrepp. Istället utgör uppsatsen, med visst stöd i Gilles Deleuze, en fri undersökning av en serie Nietzchianska teman som knyts samman i frågan om vad ett glatt vetande kan betyda. Uppstatsen belyser hur Nietzches idé om glad vetenskap förhåller sig till befintliga teorier om humor - och hur vetandet självt har en "humoristisk dimension".