Tidigare forskning visar att ungdomar som bor i stigmatiserade bostadsorter bär med sig fragmenterade bilder av sina områden. Genom detta arbete vill jag skapa en förståelse för hur de förhåller sig till de mångfacetterade och färgstarka beskrivningarna i relation till den upplevda bilden av sitt hem. En rådande negativ mediebild samt en diskurs som kategoriserar människor i ett Vi och Dem  påverkar ungdomarnas självbild och identitet. Ungdomarna upplever sitt hem som något positivt och som de kan identifiera sig med, samtidigt som de brottas med negativa beskrivningar som de får överförda genom media och allmänna diskurser. Syftet med detta arbete har varit att undersöka ifall ungdomarna använt sig av retoriska strategier för att förhandla och navigera mellan den upplevda bilden och den mediala/diskursiva bilden. Om det visade sig finnas sådana strategier var även syftet att undersöka vilka dessa bestod av. För att förstå ungdomarnas beskrivningar av sina bostadsorter har arbetet tagit avstamp i ett retoriskt perspektiv. För att lyfta upp resultatet av den retoriska analysen i ljuset av ett historiskt, samhällskritiskt samt maktkritiskt perspektiv har postkoloniala teorier även tillämpats på materialet.

Slutsatsen som dragits av arbetet är att ungdomarna använt sig av diverse retoriska strategier för att skapa svängrum, eller utrymme, genom att växla mellan de olika bilderna. Det som till en början framträder endast som kontradiktioner är också ett sätt att forma ett handlingsutrymme. Det blev bland annat tydligt att begreppet förort  haft en central roll för ungdomarnas växlingar i perspektiv. Genom det postkoloniala perspektivet har man kunnat dra slutsatsen att flera av de intervjuade ungdomarna internaliserat den negativa bilden av sig själva och att de anammar medias negativa beskrivningar av deras bostadsområden.