The professionalization of civil society organizations coupled with an elite-driven policy process has fostered the rise of policy professionals in civil society organizations (CSOs). This dissertation explores the role and functioning of policy professionals in CSOs, describing and analyzing how CSOs’ hiring of such expertise contributes to processes of professionalization within civil society, including what that entails from a normative perspective. It does so by analyzing interviews with and observations of policy professionals in Sweden, Latvia, and the Netherlands. The main research question guiding the thesis concerns how we can conceptualize and understand the group of policy professionals in civil society and the role it plays in the professionalization of civil society. The analysis is based on field theory in combination with new institutional theory.

The study provides new insights into the role of policy professionals and professionalization of CSOs through four empirical studies. First, it conceptualizes the field of policy advocacy in civil society as a struggle to gain influence over internal and public policymaking. In this struggle, policy professionals’ daily activities concern practices of influencing policy application and constructing several types of field-specific capital. Types of capital important for this subfield are, over and above social and academic capital, organizational capital and policy-political capital. While organizational capital restores the organization by fostering legitimacy, trust, and loyalty, policy-political capital, acquired from the political sphere, enhances the political professionalization of the field.

Second, a contribution of this thesis is to conceptualize policy professionals’ different role orientations as policy scholars, policy lobbyists, policy communicators, and policy activists. These role orientations of individual policy professionals are in turn connected to strategies embedded in the logics of and relationships with actors outside civil society.

Third, by identifying how these policy professionals handle the sometimes-clashing logics of membership and influence, gaps between ideals and practices are found in policy professionals’ day-to-day policy work. Policy professionals try to overcome these gaps by the means of decoupling, myth creation, and organizational hypocrisy, creating a discrepancy in that the organizations say one thing but do another.

Lastly, this thesis argues that the mediatization of civil society creates conflicts within organizations, in turn pushing CSOs to advance their work via branding, framing, and strategic communication that elevate the positions of communicators within policy teams.

One of this study’s main contributions is made in relation to the professsionalization of CSOs, demonstrating how their roles are connected to organizational strategies. A second contribution is that of nuancing and extending the literature on and conceptualization of policy professionals by conceptualizing the subfield of policy professionals in civil society. This thesis reveals how the policy professsionalizationof CSOs creates a new political landscape where competence relating to these areas is in demand, fostering the emergence of policy professionals as a cadre in civil society. A significant danger of this policy professionalization of CSOs is that decision making is placed more in the hands of these employees, rather than in the hands of the members the organization is supposed to represent.

En ökad politisk komplexitet, i kombination med ett mer professionaliserat civilsamhälle, främjar framväxten av policyprofessionella inom civilsamhällesorganisationer och aktualiserar frågor kring deras traditionella demokratiskapande roll och förmåga. Avhandlingen studerar civilsamhällets professionalisering genom att analysera observationer och intervjuer med policyprofessionellt anställda – det vill säga anställda med huvuduppgift inom politisk påverkan, kommunikation, sakkunskap och utredning – på civilsamhällesorganisationers huvudkontor i Sverige, Lettland och Nederländerna.

Den huvudfråga som avhandlingen behandlar rör hur vi kan konceptualisera och förstå de policyprofessionella i civilsamhället och den roll de spelar för dess professionalisering. Avhandlingen använder sig av fältteori i kombination med ny institutionell teori för att skapa nya insikter om hur denna grupp av experter påverkar organisationers strategier, produktion av kapital, legitimitet och ytterst deras demokratiska funktion. Avhandlingen består av fyra delstudier som fokuserar på policyprofessionellas roll i medlemsorganisationer.

Den första delstudien rör policyprofessionella som ett fält. Den visar på hur olika grupper av policyprofessionella för med sig och skapar kunskaper och kapital när de rör sig mellan organisationer på arbetsmarknaden. Det policyprofessionella fältet förstås som en kamp för att få inflytande över internt och offentligt beslutsfattande. I kampen om inflytande används och konstrueras fältspecifikt kapital. Kapital som är viktigt för detta område är – förutom nätverk, kontakter och akademisk utbildning – organisatoriskt kapital och policypolitiskt kapital. Medan organisatoriskt kapital skänker organisationen legitimitet, förtroende och lojalitet, bidrar det policypolitiska kapitalet, hämtat från den politiska sfären, till en politisk professionalisering av fältet.

Delstudie två argumenterar för vikten av att skilja mellan olika typer av policyprofessionella. I civilsamhällesorganisationer konceptualiseras policyprofessionellas olika rollinriktningar i fyra grupper: policyforskare, policylobbyister, policykommunikatörer och policyaktivister. Dessa rollinriktningar är i sin tur kopplade till individernas val av strategier, som i sin tur är inbäddade i institutionella logiker och i relationer med aktörer utanför det civila samhället.

Ett exempel på logiker som påverkar fältet är den potentiella konflikten mellan medlemslogiken och inflytandelogiken som studeras i delstudie tre. Civilsamhällesorganisationers specialisering i arbetet med policyprocesser ger dem mer kompetens kring politiska strategier. Det innebär att policyprofessionella får ett kunskapsövertag gentemot medlemmar och valda representanter, vilket i sin tur skapar gap mellan de policyprofessionella och medlemmarna. De policyprofessionella försöker övervinna gapen med hjälp av vad som förstås som frikoppling av policyarbete gentemot medlemmar och skapande av myter kring medlemmarnas centrala roll i organisationer. Strategierna leder till organisatoriskt hyckleri, det vill säga en diskrepans i vad organisationerna säger och vad de gör. Ytterligare extern logik som studeras i delstudie fyra är mediatisering (organisationers anpassning till en medialogik) för att påverka politiska beslut. Studien visar hur mediatisering av det civila samhället driver organisationer att avancera sitt arbete med varumärkesbyggande och strategisk kommunikation, vilket i sin tur höjer kommunikatörernas status inom policyteam och skapar konflikter inom organisationer.

Sammantaget visar avhandlingen på vad som kan beskrivas som en policyprofessionalisering av civilsamhällesorganisationer, vilket skapar och är en konsekvens av mer elitdrivna påverkansprocesser inom civilsamhället. Avhandlingen bidrar dels till studiet av professionaliseringsprocesser inom civilsamhället, dels till att nyansera och utöka litteraturen och förståelsen av policyprofessionella. Den beskrivna policyprofessionaliseringen av civilsamhällesorganisationer skapar ett nytt politiskt landskap där policyprofessionell kompetens efterfrågas inom civilsamhället. En betydande fara med framväxten av policyprofessionella som arbetskår inom civilsamhällesorganisationer är att beslutsfattande i högre grad läggs i händerna på dessa anställda, snarare än i händerna på medlemmarna som organisationen ska representera.