Squatting innebär att människor illegalt bosätter sig på mark eller ockuperar tomma hus för att ha någonstans att bo. I samband med att världens storstäder växer, växer även squattingområden. För att förbättra situationen för bland annat squatters, hölls 1996 en FN-konferens, Habitat II.

Syftet med uppsatsen är att belysa problemet med squatting och undersöker om Habitat II:s beslut haft någon inverkan på det deltagande landet Sydafrika. Den teoretiska ansatsen är realism och managerialism, där man menar att bostadssegregation beror på sociala och rumsliga hinder, samt att det är de med makt som ansvarar för bostadsituationen. De dokument från Habitat II har studerats som berör squatters samt sydafrikanska bostadspolitiska dokument. Även en litterär fallstudie av förstaden Alexandra har gjorts.

Squatting i Sydafrika till stor del beror på den tidigare apartheid som bedrevs i landet under större delen av 1900-talet. Squatters situation har i viss mån förbättrats efter 1996, men mer beroende på apartheids avvecklande och de nya regeringarnas vilja att förändra situationen än Habitat II:s dokument. Habitat II poängterar hur viktigt det är med lokalt deltagande organisationer och dessa har stor roll i förbättrandet för squatters. Många organisationer i Sydafrika har drivit bostadsfrågan framåt lokalt. Samtidigt är flera organisationer alltför korrupta, likaså de bygg- och finansieringsbolag som ska ordna bostäder, varför situationen för många squatters fortfarande är oförändrad.