This essay is a scientific essay that centers around a story based on a self-experienced dilemma about a shy and silent child who does not communicate with the pedagogues at the preschool nor the majority of the other children. The child chooses to only communicate through her best friend and is then able to use both body- and verbal language, and it is only through this friend that others learn what the child wants.  

The purpose of the essay is to examine how preschools satisfy the needs of silent and shy children, by studying my own actions in the described story. The questions at issue which are studied in this essay include how I as a future preschool teacher can support the silent and withdrawn children. Which tools and strategies pedagogues can use to uplift them. How I as a pedagogue can include these children and make them participate in the preschool’s activities. As well as how pedagogues relate to the need of interaction among silent children. These questions are answered through the writing of the essay where my practical knowledge, which constitutes of 17 years of working as a caretaker of children, and theoretical perspectives such as the theory of connection and a sociocultural perspective are applied.

An interview with a certified speech therapist has also been conducted. The conclusions that can be made are that there are several possible tools and strategies that can be used to include and facilitate for the silent and shy children in the preschool, for example picture-support, smaller groups of children or that you as an pedagogue participate yourself and give the child roles within the plays that it is able to manage. Furthermore, an important lesson is that the theoretical perspectives constitute a crucial support for pedagogues in their approach towards shy children, that it is important to do a mapping of the shy children in terms of what causes the difficulties and when they arise, and also to always proceed from the individual child’s needs so that every child at the preschool gets the best possibilities for education.  

Denna uppsats är en vetenskaplig essä som utgår ifrån en berättelse som utgörs av ett egenupplevt dilemma om ett blygt och tystlåtet barn som inte kommunicerar med pedagogerna på förskolan eller majoriteten av de andra barnen. Barnet väljer att endast att kommunicera via sin bästa kompis och kan då använda både kroppsspråk och verbalt språk, och det är endast genom kompisen som andra får veta vad barnet vill.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur förskolan tillgodoser tystlåtna och blyga barns behov, genom att studera mitt eget handlade i den beskrivna berättelsen. De frågeställningar som studeras i uppsatsen inkluderar hur jag som framtida förskolelärare kan stödja de tystlåtna och tillbakadragna barnen. Vilka verktyg och strategier pedagoger kan använda för att lyfta fram dem. Hur jag som pedagog kan inkludera dessa barn och få dem delaktiga i aktiviteterna på förskolan. Samt hur pedagoger förhåller sig till behovet av samspel hos tystlåtna barn. Dessa frågeställningar besvaras genom essäskrivande där min praktiska kunskap, som består av 17 års arbete som barnskötare, samt teoretiska perspektiv som anknytningsteorin och ett sociokulturellt perspektiv tillämpas. En intervju med en legitimerad logoped har också genomförts. Slutsatser som kan dras är att det finns flera möjliga verktyg och strategier som kan användas för att inkludera och underlätta för de tystlåtna och blyga barnen i förskolan, bland annat bild-stöd, mindre barngrupper eller att man som pedagog själv deltar och ger barnet roller i leken som den klarar av. En viktig lärdom är vidare att de teoretiska perspektiven utgör ett väsentligt stöd för pedagoger i sitt bemötande av blyga barn, att det är viktigt att göra en kartläggning av de blyga barnen kring vad som orsakar svårigheterna och när de uppstår, samt att alltid utgå från det enskilda barnets behov så att alla barn på förskolan får de bästa förutsättningarna för lärande.