Retoriken och diplomatin delar något vi kan kalla representationens problem och som springer ur svårigheterna att någonsin på ett korrekt sätt representera någonting. Föreliggande artikel tar sig an detta gemensamma problem genom att undersöka de olika lösningar som erbjudits genom historien, något som tar oss från Platons och Aristoteles kritik av sofisterna, via Demosthenes och Aeschines ansträngningar att mäkla fred med Filip den II av Makedonien, till Rousseau, Kant och det samtida studiet av diplomatisk retorik. I Kants idé om den eviga freden och Perelmans begrepp om det universella auditoriet finner vi också något som framstår som modernitetens svar på detta antika problem, accepterandet av vad vi med Hegel skulle kunna kalla språkets och fredens dåliga oändlighet. Slutligen diskuterar artikeln Lacans förståelse av diplomaten som representant och de möjligheter som erbjuds att undkomma den oändliga dialektiken mellan försöket och dess misslyckande.

Rhetoric and diplomacy shares something we might call the problem of representation, arising out of the difficulties to ever accurately represent something. In the article, this joint problem is approached through an investigation into its different solutions, taking us from Plato’s and Aristotle’s critique ofthe sophists, through Demosthenes’ and Aeschines’ joint effort to create peace between Athens and Philip II of Macedon, to Rousseau, Kant, and contemporary scholars studying diplomatic rhetoric. In Kant’s idea of perpetual peace and Perelman’s conceptof a universal audience, we eventually find what we might call modernity’s answer to this ancient problem, the acceptance of what in Hegelian parlance could be called the bad infinity of diplomatic and rhetorical communication. Finally, and by contrast, Lacan’s use of the diplomat as an illustration of the limits of representation is discussed and the possibility of avoiding the endless dialectic of trial and error is developed.