Det håller på att formeras en ny strömning i svensk litteraturdidaktik som utmanar synen på svenska som erfarenhetspedagogiskt demokratiämne. Inspirerade av Gert Biesta kritiserar allt fler litteraturdidaktiker en svenskundervisning som försöker säkra demokratiska medborgare, där skönlitteraturen ofta fått rollen som förmedlare av skolans värdegrund. Istället betonar de skönlitteraturens radikala obestämbarhet, att vi i konsten söker det vi ännu inte vet, och förespråkar en litteraturundervisning som tar sig an skolans demokratiuppdrag genom att främmandegöra, störa och öppna etablerade värden. I den här texten presenterar jag denna nya tendens, diskuterar dess relation till erfarenhetspedagogiken, samt ställer några kritiska men genuina frågor kring vad som står på spel för litteraturdidaktiken framåt. Praktiska frågor om tolkningsarbete i klassrummet, teoretiska frågor om spänningen mellan socialisation och subjektifiering, och ödesfrågor om riskerna med värdelös litteraturundervisning i tider av demokratisk kris.