Kampen för kvinnors rösträtt under det tidiga 1900-talet var en av de mest provocerande politiska mobiliseringarna i svensk modern historia. Kvinnor klev på bred front fram som politiska aktörer och krävde erkännande som fullvärdiga samhällsmedborgare – något som möttes av både massivt stöd och ett hårdnande, ofta raljant motstånd.

Denna antologi fördjupar förståelsen av kravet på rösträtt genom att utforska dess kulturhistoriska och minnespolitiska aspekter. Genom att analysera diskurser, symboler och minnespraktiker belyser författarna hur arbetet för kvinnors rösträtt i Sverige formades i sin samtid och hur det sedan har tolkats av eftervärlden.

Boken rör mer än de politiska besluten under 1919-1921 och kvinnorörelsens arbete för reformen. Den behandlar också frågans genusdimensioner i vidare bemärkelse. Om betydelsen av att tala i egen sak, makten att definiera sig själv som politisk aktör och individ, som en del i ett demokratiskt samhällsbygge, liksom makten över historieskrivningen kring rösträttsfrågan. De frågor som ställdes då – om rätten att höja sin röst och protestera mot orättvisor – är i hög grad levande även i dagens diskussioner om genus och demokrati.